Ja herregud vad jag skrek eller kanske grät mer än jag skrek... För shit det var verkligen inte att leka med det där, jag fruktade för snuttans liv! Och jag tänkte ju liksom så att the djungleman har ju erfarenhet av att rädda små apbäbisar i djungeln så jag lade det hela på honom, men mest på grund av att jag grät så hysteriskt så att jag inte kunde se för alla tårar... Men hallelelujah! Kattbäbisen har en liten ängel svävandes över sin lilla grå duniga axel som såg till att hon fick stanna hos oss och busa med storebror Mio ett tag till! Men oron har dock inte lagt sig även fast jag slutat gråta...

17 juli 2009 16:05

Usch och fy vännen! Ja hon har verkligen en stark livslust den där lille.

17 juli 2009 16:13