[Image]
Ett avsnitt i boken om Black Country ska handla om det jag
provisoriskt valt att kalla ”gatans opposition”. Jag syftar på de
organisationer som vi i medierna får oss serverade som bråkstakar och
extremister. Jag vill försöka berätta om dem så sakligt som möjligt, men
mina egna värderingar är förstås väl kända också i dessa sammanhang.
Det torde vara välkänt att jag själv inte tillhör något gatans parlament
och att jag högst ogärna skulle delta i en demonstration eller andra
manifestationer på gator och torg. Däremot menar jag att det är viktigt
att betrakta det som sker med öppna ögon, inse att det som sker på gatan
är en del av den våldsamma konfrontationen som växer fram över hela
Europa. Jag visar er här det avsnitt som handlar om English Defence
League. Resten kommer kanske vid ett senare avsnitt. Så mycket mer
hinner jag inte skriva före resan till Black Country, men desto mer
efteråt.
*
Den organisation som blivit
mest känd för sin anti-islamiska aktivism är, trots sin relativa
ungdom, English Defence League. De flesta av oss förknippar dem med
gatuprotester, inte sällan våldsamma och högljudda. De har därför i de
flesta medier framställts som politiska extremister på högerkanten, som
med avsikt värvar gamla fotbollshuliganer som stormtrupp. Inte sällan
läser man att majoriteten av dessa är unga, tatuerade män som har rakade
huvud, gör naziliknande högerarmshälsningar och är påtagligt berusade.
Följer man EDL:s egen hemsida framträder en helt annan bild. Också
studiet av deras banderoller är viktigt. ”Black and White unite” står
det på en. De understryker själva gång efter annan att deras verksamhet
är fredlig och att den inte har några som helst organisatoriska eller
personliga förbindelser med landets extremhöger. Ledaren Tommy Robinson
manar vid varje manifestation sina anhängare till lugn och fredliga
metoder. Frågan är hur många som lyssnar till honom och hur många som
väljer sin egen väg, den vi ser i nyhetssändningar och i pressen.
I
detta avsnitt ska jag först presentera EDL, och sedan gå in på det
nationalistiska BNP som däremot har svårare att värja sig mot
anklagelserna om förbindelser både med det gamla brittiska
fascistpartiet och dess allians med internationellt ökända
organisationer som Jobbik i Ungern och nynazistiska grupper i både
Frankrike och Italien. Först ska vi titta på EDL:s egen
programförklaring, sådan den ser ut på hemsidan.
EDL
inleder med ett citat från Albert Einstein och berättar att han flytt
från det nazistiska Tyskland: ”Världen är en farlig plats att leva i,
inte på grund av de onda människorna, utan på grund av de människor som
inte gör någonting åt det.” Sedan skriver de om sin egen organisation,
grundad i Luton 2009. Jag citerar ett kortare stycke:
”The
English Defence League (EDL) är en människorättsorganisation som
grundades som en följd av de chockerande handlingarna utförda av
muslimska extremister, som vid en hemkomstparad i Luton helt öppet
förlöjligade de uppoffringar som våra trupper gjort, utan minsta rädsla
för klander. Även om det uppenbarligen var en minoritet som utförde
dessa handlingar, så tror vi att de avspeglar andra former av religiöst
influerad intolerans och barbari som frodas i bestämda grupper hos den
muslimska befolkningen i Storbritannien: inklusive, men inte begränsat
till, förtalet och förtrycket av kvinnor, antastandet av små barn,
genomförandet av de så kallade hedersmorden, homofobi, antisemitism och
fortsatt stöd till dem som är ansvariga för terrorismens ohyggligheter.
(…) Vi medger också att muslimerna själva är de vanligaste offren för
viss islamisk tradition och praktik. Regeringen måste skydda de
individuella mänskliga rättigheterna för brittiska muslimer. Den måste
försäkra att de öppet kan kritisera islamisk ortodoxi, utmana islamiska
ledare utan rädsla för repressalier, åtnjuta fullständig likhet inför
lager (inklusive lika rättigheter för muslimska kvinnor) och lämna islam
om det är vad de vill göra, utan rädsla för klander.”
Efter
detta kommer EDL in på frågan om demokratin och lagens tillämpning. De
vänder sig särskilt starkt mot shariadomstolar, som de anser ”är ett
definitivt hot mot vår demokrati.” Därefter skriver de:
”De brittiska domstolarnas överhöghet måste fortsätta att gälla och
försvaras, rättvis kritik av religiösa och politiska ideologier måste
tillåtas och konsumenterna måste förses med den nödvändiga informationen
för att undvika att köpa halaprodukter de inte vill ha.”
När det sedan gäller brittisk utbildningsväsen så hävdar
EDL att det är viktigt att alla elever får en balanserad bild av islam.
Skolan måste stå emot propagandan från Muslimska brödraskapet. De
betonar också att “islam är inte enbart ett religiöst system, utan också
en politisk och social ideologi, som strävar efter att dominera alla
icke-troende och instifta ett strängt juridiskt system som förnekar
demokratins pålitlighet och mänskliga rättigheter.
[Image]
De
två återstående programpunkter handlar om respekt för landets
traditioner, och om hur EDL ser på världen utanför Storbritannien. I den
första frågan betonar man att brittisk kultur måste ”få existera och
blomstra i England. Men vi erkänner att kulturen aldrig är statisk, utan
att den på ett naturligt sätt förändras med tiden, och att andra
kulturen ger bidrag som gör vår gemensamma kultur starkare och
livaktigare.” På det internationella planet säger EDL
att man vill ha relationer andra som delar EDL:s ståndpunkter, oavsett
var i världen de finns eller vilken kulturell bakgrund de har.
”Vi tror att kraven på sharia är globala och att det därför behövs
att man globalt står emot dem, som man gör på nationell nivå. EDL kommer
därför att ha ett internationellt perspektiv för att utöka och stärka
våra ansträngningar här hemma, och samtidigt bidra till den globala
kampen mot islamisk intolerans gentemot västerländsk kultur, religion,
politik och lagstiftning.”
När EDL firade tre år som organisation den 5 maj 2012
skedde det förstås i Luton, där allt började. Ledaren Tommy Robinson
(som egentligen heter Stephen Lennon) och Kevin Caroll höll tal. Två
dagar senare, den 7 maj 2012, meddelade man på hemsidan att Robinson
och Caroll båda gått med i det tämligen unga partiet British Freedom.
Partiet leds av Paul Weston, som tidigare varit medlem i UK
Independence Party (UKIP) och som regelbundet medverkar på den
anti-jihadistiska hemsidan Gates of Vienna. British Freedom presenterar
sig själva som varande det enda parti som med ”styrka och
beslutsamhet manar Storbritannien att lämna den icke-valda och
totalitära Europeiska unionen, att konfrontera militant islam, stoppa
massinvandringen och att försvara demokratins vitalaste beståndsdel,
yttrandefriheten.” EDL menar att man med samarbetet med BF inleder en
helt ny era i motståndet mot islamismen, men att de båda kommer att
fortsätta som enskilda och oberoende organisationer. EDL understryker
detta och skriver: ”Vi är medvetna om att EDL har sympatisörer från
hela det politiska spektret, och vi kommer också fortsättningsvis att så
gott vi kan, representera de åsikter och angelägenheter som olika skikt
bland våra sympatisörer har.”
I början av sin
verksamhet hade EDL en särskild judisk avdelning, men den kom snabbt att
leda till en infekterad debatt bland många tongivande judiska
författare och offentliga personer som skrev om islamismen. En av dessa
falanger menade att EDL utvecklats till en ljusskygg fascistiskt präglad
organisation som judar omöjligen kan stödja, andra menade att blotta
förekomsten av en judisk avdelning talade för sig själv. Bilden av den
judiska avdelningen är motsägelsefull, för på Facebook presenteras den
som omorganiserad och med en ny ledning. Där finns också en sikhisk
avdelning. I skrivande stund ska båda dessa avdelningar alltjämt vara
aktiva, men de har inte gjort mycket väsen av sig i EDL:s utåtriktade
verksamhet. Om nybildningen skriver man bland annat:
”Det
finns fortfarande plats för judar i EDL, och vi är glada att kunna
meddela att James Cohen, tidigare styrelseledamot i International Free
Press Society, har valts som ny ledare för EDL Jewish Division. Vi
förväntar oss att James ska bidra till att utöka det arbete som tidigare
medlemmar av den judiska avdelningen redan gjort. De kommer att
fortsätta med sitt orubbliga stöd till staten Israel och i sitt
folkbildande arbete förklara varför det stödet ät så viktigt i kampen
mot radikal islam.”
Och längre fram skriver de:
”Många
brittiska judar är stolta patrioter vilka, som alla andra medlemmar i
EDL, kämpar för att bevara vårt lands traditioner med tolerans, rättvisa
och fair play. Det judiska folket har länge varit en del av England och
har bidragit med mycket för vårt nationella liv. När EDL:s fokus kommer
att fortsätta ligga på att försvara England mot sharia-lagar och
urholkningen av våra rättigheter och friheter, kommer vi också att
fortsätta med vårt obrutna stöd till Israel och oppositionen mot
antisemitismen.”
De brittiska judarnas
paraplyorganisation för säkerhetsfrågor, Community Security Trust, har
vid upprepade tillfällen uppmanat landets judar att inte befatta sig med
organisationen, inte heller med den judiska avdelningen. Community
Security Trust grundades 1994 med det huvudsakliga syftet att sörja för
landets synagogor och säkerheten för judenheten. De studerar också
antisemitismen och utger rapporter om dess omfattning och former.
Organisationen har drygt 3.000 frivilliga som arbetar för den, liksom en
fast anställd stab på 55 personer. Brittiska Jewish Chronicle har vid
ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot organisationen och säger
att den är onödig, eftersom de brittiska judarna redan betalar statlig
skatt för sitt beskydd.
EDL har också en särskild
kvinnoavdelning som heter Angels Division, medan andra avdelningar i
organisationen grundar sig på orten där de är verksamma. I skrivande
stund handlar det om 45 lokalorganisationer. De finns i hela landet,
från norr till söder, självklart med störst andel i England, men också
med lokala grupper i Skottland och Wales.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret