[Image] Foto: Astrid Nydahl Innan man tar sig an Jüngers skogsvandring ska man veta att begreppet i högsta grad fungerar som metafor och att den människa som söker frihet i skogen i själva verket kan finna den var som helst, eller med Jüngers egna ord ”i ödemarkerna såväl som i städerna, där skogsvandraren lever dold eller gömd bakom yrkeslivets mask. Skogen finns i öknen och på macchian.” Skogen ”är allestädes närvarande”. 
Mot den bakgrunden öppnar sig ganska snart ett frihetsmanifest som utgår ifrån att det finns individer – aldrig massor – som är redo att göra motstånd mot de sociala och politiska processer som hotar att göra dem hemlösa och isolerade, individer som ”besitter en ursprunglig relation till friheten” och som därför motsätter sig det Jünger kallar ”automatismen” och ”dess etiska slutsats, fatalismen.” Det som då skiljer skogsvandraren från massan är att han gör motstånd också när det ter sig utsikts- och meningslöst. 
Automatismen är här en aspekt av den rädsla som präglar den moderna människan, då hon låter sig begränsas av tekniska hjälpmedel. Det, säger Jünger, leder till bekvämligheter och förvandlar den fria människan till en varelse vilken gått från att vara ”som ett träd i skogen” till att mer bli ”en passagerare på en snabb farkost”. Automatismen kommer att öka, ”som i Amerika”, också i Europa, och Jünger varnar för att det leder till panik. Ett exempel han nämner är nyhetsbehovet, och så säger han: 
”Att flera gånger om dagen ta del av nyheter är redan det ett tecken på rädsla – inbillningsförmågan tilltar och förlamas i allt häftigare rotationer. Alla dessa storstädernas antenner liknar hår som står på ända”.
Jüngers bok utkom i Tyskland 1951. För en modern användare av det globala nätet framstår vissa passager i hans arbete som rent profetiska. Han drar slutsatser av det han omges av. Men hans varnande observationer sträcker sig förstås långt bortom det efterkrigsland han verkade i. Andra världskrigets mordmaskiner hade knappast ens kallnat när han skriver om skogsvandringen. Han talar på flera ställen i boken om de fasansfulla våldshandlingarna, om massmorden, övergreppen, slaveriet och förintelseslagen, ”stanken från slakthusen ligger fortfarande i luften”. Kan man då blicka framåt mot något som skulle göra den eviga våldsspiralen mindre och ändå skänka individen en större frihet? När jag läser boken grubblar jag på just den frågan, därför att tesen om skogsvandraren förutsätter en allt högre grad av söndervittrande makt i den politiska sfären. Jag tror att Jünger är väl medveten om att denna makt i själva verket förstärks, att den i efterkrigsvärldens Europa griper över allt fler och allt större sfärer av det som en gång i tiden kunde kallas privatliv men som numera i högre grad liknar små, osjälvständiga enheter i ett omfattande nät av makt och kontroll.
Jünger skriver att begreppet skogsvandrare har isländska rötter. I en artikel i Café Exposé talas också om indiska och keltiska rötter. Skogsvandringen, säger Jünger, 
”var resultatet av förvisning; därigenom förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (…) Förvisningen föregicks för det mesta av ett dråp, medan den i dag drabbar människan likt ett rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till förintelsesymboler.”
Jag inbillar mig att detta är centralt för Jüngers framställning av skogsvandraren. I själva verket kan den frivillige vandraren föregripa det som makten annars skulle tvinga honom till. I det solitära livet man människan finna det skydd hon måste ha. Minns att skogen är allestädes närvarande!
Ett problem han identifierar är att vi människor är ”inneslutna i det kollektivas konstruktioner”. Det gör oss värnlösa. Vi tror oss vara starka och självständiga med våra ”kontakter, konserver och ledningar” (en rolig bild av det moderna livet som kanske just nu skulle skrivas ”mobiler, datorer och trådlösa nät”?) – och med dem kommer likriktningen. Och som en blixt från klar himmel kommer ”förvisningen” (som i dag kunde kallas ”demoniseringen”), du stoppas in i facket du aldrig slipper ut ur. Du kallas rasist, främlingsfientlig, du kallas fascist eller sionist – Jüngers exempel är förstås helt andra, men poängen är att du ”oavsett vilket (betraktas som) en galen hund”. Då är det kört. Ur den situationen kommer du aldrig tillbaka in i värmen. Det du stämplats som ska du förbli, oavsett vilka invändningar du själv kommer med. När jag instämmer med Jünger beror det på att min egen politisk och litterära erfarenhet bekräftar tesen. Till den kulturella offentlighet jag hörde kommer jag aldrig mer - oavsett om jag hade velat det eller ej.
Vad kan man företa sig i ”skogen” efter detta? Liknelsen är urgammal. Jünger spårar den till ”vördnadsvärda urkunder som vi först i dag har kunskap nog att uttyda” – den handlar ytterst om ursprungskrafternas säten och i den bemärkelsen är ordet skog inte väsentligt. Men vi måste förstå att allt det som binder oss vid det timliga kan vittra sönder om vi   ”vänder blicken mot blommor och träd och grips av deras trollkraft. I denna riktning borde botaniken försöka höja sig. Där finns Edens lustgård, vingårdarna, liljorna och vetekornet från de kristna liknelserna. Där finns sagoskogarna med människoätande vargar, häxor och jättar, men även den gode jägaren, Törnrosas rosenhäck i vars skuggor tiden står still. Där finns de germanska och keltiska skogarna, som lunden Glasur där hjältarna segrar över döden, och dessutom Getsemanes olivträd.”
Vad är det då vi människor inte kommer undan, oavsett? Jünger talar om tvivlet och smärtan som två uttryck för ”den nihilistiska reduktionen”. Kan man besegra dem har man klarat sitt mandomsprov. Jag tror inte att det är möjligt. Istället betraktar jag tvivlet och smärtan som två grundpelare i livet. Vi ställs inför sådana frågor, som med Jüngers ord är kännetecknas av ensamhet. ”Kulten av gemenskapen” frodas i vår tid, men vi är likväl ensamma. ”Det är en paradox i samma stil som det faktum att individens frihet minskar i proportion till de oerhörda rumsliga erövringar som samtidigt sker.”
Men mot allt dödande och all ondska står ju hela tiden godheten som en skyddsmur. Eller? Nej, vår tids dagligen proklamerade godhet är något helt annat. Jünger ser det. Den där människan är, ”trots att hon inte lider brist på övertygande slagord” egentligen en stor fara. Hon är ”etiskt och andligt efterbliven”. Hon är ”uppfylld av teoretisk människokärlek, men likväl redo att hänge sig åt fasansfulla våldshandlingar”. Henne och honom känner man igen i dagens pseudopolitiska våldsmanifestationer, där angreppen på civilsamhället är regel och inte undantag, där en ”motdemonstration” i bästa fall urartar till stenkastning, slagsmål och politiskt motiverad misshandel av motståndaren. I överbyggnaden finns försvaret för barbariska sedvänjor utförda i högre ideals namn och de ideologiska och politiska allianserna går hela vägen från grönt och brunt till blått och rött. Här kan islamister och AFA-aktivister finna varandra, här kan de spegla sig i de våldsdyrkande nazisternas postmoderna, europeiska praktik, här står hatet mot friheten överst på agendan och våldet får ett egenvärde och den kastade stenen eller misshandelspöbeln blir dess estetiska upphöjelse.
Skogsvandraren väljer en helt annan väg. Han är ”de fria och oberoende handlingarnas man”, hans motstånd är absolut och saknar neutralitet och pardon, ”han förväntar sig inte att motståndaren ska lyssna till argument, än mindre uppträda ridderligt".
Också i Sverige är skogsvandraren, skoggångaren, belagd i litteraturen. Vilhelm Moberg skriver i Min svenska historia, band 2, om dem:
”Men skoggången är en förklarlig reaktion mot bondesamhällets omänskliga lagstiftning mot sexuell samlevnad emellan älskande människor”, och han syftar då på de män och kvinnor som ogifta ville leva sin kärlek och då bara hade skogsgången som alternativt. Moberg pekar på flera sådana dokumenterade fall från 1600-talet. Men kanske än viktigare i sammanhanget är när han pekar på Hyltén-Cavallius: Wärend och wirdarne från 1868, där man kan läsa om människor som Moberg menar skulle ha kallats politiska flyktingar i vår egen tid:
”De i konung Gustaf Wasas historia så illa omtalade småländska skogsmännen voro således långt ifrån vanliga gränsetjufvar, utan tvärtom ofta män ur landets mägtigaste ätter, hvilka af politiska skäl gått till skogen. De följde härutinnan en uråldrig gotisk folksed, och voro så till vida i sin fulla rätt.”
Moberg säger att ”skoggångaren hade i sitt fria liv ingen idealtillvaro” och att han måste ha haft mycket starka skäl att uthärda detta svåra liv. Och så citerar han ännu en gång Hyltén-Cavallius:
” Hon lefver okufvad och okuflig, under en fortsatt kamp emot samhället, och när han slutligen går under, trotsar han ännu i sista ögonblicket och dör utan fruktan, såsom han lefvat.”
Mobergs egen, korta kommentar lyder: ”Vem kan neka hans frihetskänsla sin respekt?”
Slutligen vill jag peka på hur Jünger resonerar kring frihetsbegreppet i detta sammanhang. Han säger att majoriteten alltid präglas av rädsla för friheten, och:
”för att bli fri måste man vara fri, ty frihet är existens – framför allt är frihet en medveten samklang med existensen och den tillsynes ödesbestämda längtan efter att förverkliga den.”

Ernst Jüngers Skogsvandringen är sannerligen ingen tröst för den som till vardags tror sig ha hittat lösningarna hos den politiska klassens partier. Och det är framför allt inte en bok som erbjuder sockersöta eller programmatiska paroller att förverkliga. Ytterst är det en bok som sätter myror i huvudet på läsaren och som i bästa fall sätter igång tankeprocesser.
Ernst Jünger: Skogsvandringen (Augusti förlag, översättning av Stefan Jarl)
Denna text ingår i min senaste bok Vardagar före sammandrabbningen.