[Image]
Foto: Astrid Nydahl
”Varje dag ser jag hur längtan efter skönheten perverteras,
eftersom folk här i väst är så aningslösa i hanteringen av sin frihet. Man ser
det på de sönderslitna jeansen som folk köper. De kan spendera mycket pengar på
ett eländigt utseende. Modet gör mig förskräckt, eftersom det visar hur en hel
ung generation låter sig förledas utan att ifrågasätta det.”
(Herta Müller, intervjuad av Maria Schottenius, DN 24 september)
Ur begreppet White Trash växte de fram; postmodernitetens
människor klädda i säck och aska. Eller måste jag hejda mig här, människorna
har förstås inte vuxit fram ur några begrepp, däremot tycks ett sådant, djupt
nedlåtande klassbegrepp levt parallellt med det postindustriella, västerländska
samhälle där arbetslöshet och bidragsberoende är en vanligare livsstil än den
förfädersgenerationerna levde som industriarbetare. Jag fick själv inte upp ögonen
för detta förrän jag började resa runt i England på 1990-talet. Där såg jag överallt och mycket ofta det Herta Müller nämner: människor gör verkligen allt för ”ett
eländigt utseende”. Det har många variationer, förstås. Men det finns ett par
inslag som tycks gemensamma i fulhetens rike: tatueringar och piercing. Jag ska
inte orda om dem, eftersom jag gjort det så många gånger förut.
Men jag nöjer
mig med att konstatera att den 12-åriga mamman som satt på busshållplatsen med
sin son i barnvagnen, ätande ur en stor påse chips förmodligen lurade mitt öga
just på grund av klädseln. Hon var klädd som ett barn, med hämningslösa
överdrifter och extremt fula plagg. 12-åringen var kanske i själva verket
18-20. Hon gjorde sitt bästa för att dölja det. Och det förstår jag, eftersom
den lille grabbens mor- och farföräldrar förmodligen går klädda som tonåringar
och sommartid visar upp sina tatueringar.
Generationsklyftan är äntligen borta. Alla, oavsett ålder, är
lika obildbara och lika fula.
1 kommentar
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärTouche'
24 september 2016 20:24