[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Havet
förorenas. Staden förorenas. Den unge mannen som fick käken söndersparkad på gågatan lyssnar inte längre
till ugglorna från scenen.
*
All idyll är infekterad av mänskliga bottensatser. Bara den naive kallar det
kultur.
*
Huset jag
stod i: vidden därutanför. Havet som doft och vind mot ansiktet.
*
Det går sakta. Det är som Bach mot
tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs
bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi
minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört
förut, som Bach och pianot.
*
Det rullar en
hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i
mörkret.
*
Varje ideologi
träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket
åsiktspaket.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret