1 – 2 av 2
Blogger Stefan Lundin sa...

Att sjunga solistens roll är även i Sverige en stor utmaning eftersom vi förväntas vara mer benägna att sjunga i kör, det hör liksom till folksjälen. Den solitäre ses med misstänksamhet; vem tror han att har är? Så med alla medel ska solitären tvingas in i körens slaveri, där hans eventuella livsgnista släcks. Han kan inte uppleva den gemensamhetens eufori som de andra körmedlemmarna gör. Hans skaparkraft dräneras och kvar blir bara ett mänskligt skal. De mänskliga originalen, de som går sin egen väg, är nu nästa utdöda. Jag minns att det fanns några på mitt första jobb, men numera är de utsorterade av de konsultfirmor som tar fram jobbkandidater, enligt vissa formalia.

Jag skulle vilja att även den mindre lyckligt lottade någon gång skulle få en klapp på axeln, ett erkännande. Resultatet skulle bli en inre värme, en mening i tillvaron, som kan motstå konsumismens frestelser. Alla människor besitter en inre låga men oftast upplever man sig som för svag och söker sig därför till kören. Det är inget fel med det om inte så många flockades där i massornas hägn. Hur stor samhällelig olikhet och dynamik är möjlig?

Den individuella exilen, utanförskapet, är nog en nödvändighet för en konstnär.

En mycket intressant text du skrivit om Kertèsz.

13 februari 2012 11:52

Blogger Inre exil sa...

Tack för intressant och för mig starkt berörande kommentar!

13 februari 2012 18:37

Du kan använda vissa HTML-taggar, t.ex. <b>, <i>, <a>

Kommentargranskningen har aktiverats. Alla kommentarer måste godkännas av bloggskribenten.

När du skickat din kommentar kommer vi att be dig logga in igen.