[Image]
Kan en självmordsbenägen tonårsflicka som växer upp i en djupt
dysfunktionell familj ha en framtid? Kan hon resa sig och gå ut ur sitt
största mörker och skapa ett liv som innehåller någon form av
konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski är ett levande bevis på
att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror inte på indiskretion
från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad är
självbiografiskt och handlar om just detta.
Vitheten. Tomheten. Tystnaden. Ensamheten. Befrielsen från andras
röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby Dick om vithet som
frånvaro och motsats:
”Är det därför att den genom sin ändlöshet ger en
inblick i universums hjärtlösa tomhet och omättlighet och sålunda med
tanken på förintelsen ger oss en dolkstöt i ryggen, när vi skåda
Vintergatans vita djup? Eller är det för att vitheten till sitt väsen
inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av färg och på samma
gång föreningen av alla färger?”
Vitheten återkommer överallt i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet.
I viljan att befria blicken från färgintryck. I längtan till snön. I
längtan till isen. I förbindelsen bakåt till skridskobanan. I resan till
de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On
trying to keep still, Alfabeta, översättning av Cecilia Franklin). I
resan till Antarktis. Vitheten som förening av manligt och kvinnligt:
bröstmjölken och sperman, att föda text som fransyskan Hélène Cixous
brukar säga. Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den
osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit
den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som
helst. Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig
det förbjudna. Att rota i det förflutna är förbjudet.
Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då
såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften
pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är
den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det
är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns
mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa
livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore
omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita
vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och
fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag
simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en
rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag
måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en
svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt
papper som förvandlas till läsbar berättelse.
Är det så Jenny Diski använder sitt liv i det vita, som en skrift mot en
mörk fond? Jag tror det förhåller sig så, och när jag läser På tunn is.
En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta, översättning
av Meta Ottosson) och dess självbiografiska minnestexter, de som går ner
i barndomen och sträcker sig fram över vistelserna på psykiatrisk
klinik ser jag att det är där drömmen om det vita föds. Men det är inte
bara en vit skrift. Det är vithet som oskuld, det är vithet som
oförstört liv, ett försök att rekonstruera den barndom som aldrig blev.
Här kan man bokstavligt talat säga att det handlar om att rota i det
förflutna.
Diski är där hela tiden, oavsett vad hon gör. Barndomen, såren och en
längtan efter det vita tränger sig på i varje berättelse. Vidgar den,
förminskar den, förstorar den, förvandlar den. Är det båtfärden från
Patagonien ner till isens land jag kommer att minnas mest av? Nej, det
är barndomen. Trots de inträngande samtalen, trots de ställvis bitska
porträtten av medresenärerna, och iakttagelserna av livet ombord på ett
fartyg, är det inte resan jag minns. Det är uppenbart att det för Diski
också är så att barndomen hela tiden tränger sig på. Den tränger undan
nuet och det alldeles nyss upplevda. Hemma från Antarktis, fjättrad vid
skriften, är det alltid barndomen det tycks handla om för henne. Jag
tror det kan förklaras med att barndomen, oavsett resten av livet,
alltid är själva grundvillkoret.
Hélène Cixous skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans skratt)
från 1975:
”Om du censurerar kroppen censurerar du samtidigt din andning
och ditt tal. Skriv dig själv. Låt din kropp komma till tals”.
Jag
skulle vilja påstå att det är just detta Diski gör. Hennes kropp kommer
till tals, både som bärare av fysiska minnen och som resande subjekt. I
Antartkisboken finns ett mycket obehagligt avsnitt där hon berättar att
både mamman och pappan ville smeka hennes sköte när hon var barn. Det är
en urbild av det incestuösa. Det är denna kropp, som mer eller mindre
våldtagits då den var späd, som nu i skrift återhämtar sin andning och
sitt tal, ja sin skrift.
Så här berättar Diski:
”Det fanns en lek båda mina föräldrar brukade
ägna sig åt när jag var liten vid de tillfällen då de var överens,
Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt kvällsbad. Jag torkade mig i
vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem, de befann sig i varsin
ände av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och kittla mig. När
de fick tag i mig och lade handen på min blygd skrek jag och försökte
komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det var inte förrän
senare, när jag var fjorton och hade fått en känsla för att könet var
något privat som jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses lämpligt.
Jag hade rymt från min pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma
som bodde i ett hyresrum i Hove. Första kvällen låg jag hopkrupen med
ansiktet vänt från henne när hon lyfte på täcket och klev ned i den
smala säng vi var tvungna att dela. Hon stack handen runt mitt bäcken
och ned mellan benen och började smeka mig. Jag blev störtförbannad.”
Det var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade
med vrede. Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på
psykiatrisk klinik. Där kommer vändpunkten. Den handen och där.
Överdosen och inläggningen. Nu kunde det vita börja framträda. Ett nytt
liv skulle skrivas och skapas.
Hur hanterade hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av
detta svåra barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe
som tar tag i saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis
mor som far. Fadern var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till
England som polsk-judiska flyktingar. James Simmond, deras son och
Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra
dödsattesten som Chloe funnit ”intygade att Rachel Simmonds (…) avlidit
28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i Brighton.”. Diski slås av
insikten, att det gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången:
”Dödsattesten bekräftade på ett oerhört direkt och skakande sätt, inte
hennes död, utan hennes existens ända fram till 1988.”
När Diski skriver om sig själv som det trasiga barnet heter hon
Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark symbolisk laddning. Den
rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje omvälvande
händelse borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta namn
är att förpassa den tidigare identiteten till intigheten, till
icke-varandet. Den existerar bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt
att betrakta detta förflutna med ett slags objektivitet och kylig
närvaro. Intigheten finns beskriven också i Främling på tåg. (Stranger
on a Train, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då Diski drar sig
till minnes en tanke från nioårsåldern.
Hon hade räknat ut att hon skulle fylla femtio år 1997. Men det var ”ett
absurt konstaterande”, lika obegripligt som då hon till sig själv sa:
”En dag kommer jag att vara död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski
som barn finner det upprörande att världen funnits före hennes födelse,
och att den kommer att fortsätta existera sedan hon dött. Vid minnet
av nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns
ett spår bakåt åt mig” men å andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”, ”
Jag äger ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars
framtid jag känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som
hon var då.” Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i
det vita, för att Jenny ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera
som barndomsminne.
[Image]
I bokens två långresor med tåg, runt stora delar av USA, är det
uppenbart att Jenny Diski söker anonymiteten. Bara som en främling,
långt hemifrån, kan hon ensam sitta på ett café eller i en rökkupé på
tåget och slappna av, hon behöver inte vara rädd att någon som känner
henne ska storma in. I det avseendet kan man säga att anonymiteten har
mycket gemensamt med vitheten och intigheten. Till USA kommer hon
resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen finns här
bara två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att
såväl båt- som tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga
skeenden, är det ändå hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny
Diskis liv som resenär och som minnesbank vi bevittnar. Var hon än
befinner sig så återkommer hon till barndomens plågor, till sökandet
efter de fridsamma punkterna i tillvaron, den produktiva solitära
tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar. Allt som sägs och görs runtom
henne finns med i berättelsen. Men det är barndomen som hela tiden
präglar rösten.
Det har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen är
konkreta naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för
ensamheten. På samma sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan
tydligare påminna oss om det framrusande och förgängliga livet. Som
tågpassagerare kan man bara passivt se hur det sker. Man sitter vid
fönstret utan att kunna påverka någonting.
Förgänglighet. Intighet. Vithet - det blanka tillstånd då allt är
möjligt: tillbakablicken och framåtblicken liksom det intensivt
närvarande nuet. Eller som hon sammanfattar det själv:
“Oföretagsamhet
har alltid varit min främsta egenskap.”
[Image]
Erbjudande: Texten finns med i min bok Alla de andra som också skrev. Som du säkert noterat har jag publicerat texter ur den boken på sista tiden, som här och här. Vill du läsa hela boken skickar du mig ett mail: thomas.nydahl@gmail.com Och kan köpa den för endast 80:- inklusive frakt(ordinarie pris hos Adlibris är 149:-). Det erbjudandet gäller endast fram till och med den 12 maj 2012. Foto vinterbilden: Ulrika W. Författarfoto: okänd fotograf, hämtat ur DN.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret