[Image]
När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.
Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Nu fick jag den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.
[Image]
Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är fantastiskt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:
"Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor - som floder av smält metall - mot en bakgrund av larmande, hetsande, snyftande instrument -
Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack: människa med rött kött, rött blod under den svarta blanka huden."
Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).
Lundkvist kunde i debuten också låta så här: "Kom till mig, kvinna - men kom likt en lantflicka som plockat sin korg full med frukt och skänker den åt vägens vandrare, kom likt ett hav som översvämmar en klippa vid högfloden!"
Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta.
Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:
"Kom, låt oss gå till dagens arbete skrattande, sjungande.
Kamrater, våra kroppar skall vara som spända strängar, vibrerande av glädje, dagarna gäckande visor, vilka dansar framför oss på lätta fötter."
Men också så här, i ett mollackord:
"Nödsignalen skriker till, gällt, befallande.
Fingrar med spräckta, oljiga naglar trevar förstrött efter stöd på det kalla cementgolvet.
Ansikte, uppåtvänt, svart blod rinner tungt som beck ur mungiporna, en trött blicka lågar till och brister."
[Image]
Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret