[Image]
Birminghams nya bibliotek under uppförande 2012. Den makabra fasaden är inte byggnadsställningar. Ett exempel på den typ av modern arkitektur som kritiseras av Hamilton. Foto: Astrid Nydahl
David Hamilton är en före detta
journalist från engelska West Midlands. Hans bok Culture Wars. To discipline the devil´s regions fungerar utmärkt i
den här diskussionen. Om författaren Hamilton visste jag
ingenting. Endast i New English Review
förekommer han flitigt. Det är tidskriften som Theodor Dalrymple är redaktör
för. I direkt mailkontakt med författarens agent har jag fått veta att han
betraktar sig som ”politisk traditionalist”, och därför menar jag att hans bok
passar in i den identitära idéströmningen. Bokens titel är förbryllande, men
redan i förordet berättar författaren att underrubriken anspelar på en kinesisk
text som handlar om hur man kan gå från en ond och upplöst tid till en ”mer
helig och ordnad tid”. Låt det inte råda någon tvekan om att Hamilton betraktar
vår tid som ond och upplöst. Det är ingenting mindre än västerlandets undergång
han berättar om. Men han har bestämt sig för att göra det genom estetiska och
arkitektoniska frågor. Med den begränsningen av brännpunkter lyckas han därför
med konkreta exempel skildra hur vår tid ser ut, nämligen just som
”kulturkrig”. Dessa krig riktas mot allt det som är tradition. England är
förstås hans utgångspunkt men det finns en allmän giltighet i resonemangen och
man känner ofta med ett skevt leende igen sitt eget land och sin egen stad i
hans exempel.
I ett förord skriver Brett Stevens att ingen av oss kan fly undan denna
process. Den omger oss som samhälle och vi tycks ha accepterat den ”utan
glädje”. Hamilton vägrar använda begreppen vänster och höger i denna bok. Han
resonerar istället utifrån traditionalister och progressiva. Han påpekar att
också dessa beteckningar kan vara problematiska men vill från början slå fast
att västvärlden alltför länge hyllat och bejakat allt som kallas progressivt.
Därmed har vi också tigande fått åse hur våra städer skövlats, hur traditionens
särtecken i stadsmiljön skyfflats undan till förmån för groteska köpcentra och
andra betongkolosser. Vill ni se typexemplet på en sådan stad, säger Hamilton,
då ska ni åka till Coventry. De tyska bombningarna förstörde det mesta under
andra världskriget, men sedan kom lokalpolitikerna och förstörde resten.
Alldeles i närheten ligger Birmingham, staden han hämtar många skrämmande
exempel ifrån. Inte minst hur man skövlat de gamla fina viktorianska kvarteren,
där världsberömda byggnader fick ge plats åt köpcentra och ett gigantiskt
bibliotek helt i betong. Det senare rivs snart därför att det nya, som Hamilton
tycker liknar ett koncentrationsläger invirat i taggtråd, ska invigas om ett
halvår.
När författaren tar sig an den samtida konsten och konst i offentliga
miljöer dundrar han på rejält. Efter att ha konstaterat att man kan mäta hälsan
hos en civilisation på dess konst, hävdar han att all samtida konst syftar till
tomma provokationer. Just därför, säger Hamilton, kan den inte kallas konst. I
själva verket är denna ”ickekonst” ett instrument för ”de globala eliterna som
köper och säljer den”. Han menar att man kan bedöma hur en civilisation mår
genom att studera dess konst:
”Icke-konstnärerna njuter av att chocka till exempel gamla människor. Är
det allt de förmår? De vill vara samtida men sitter fast i nittonhundratalet.”
Han tar ett exempel bland flera:
[Image]
”En utställning på Ikon Gallery i Birmingham visade foton på sjuka
människor. Universitetshandledare rekommenderade den för sina studenter.
Handledare, precis som lärare, är renlärighetens förespråkare och tycks
oförmögna att stå emot tidens mode. Människor tror att vad som helst är konst
och gränserna är borta. Visst, men det underliggande motivet är förstörelsen av
vår konstnärliga tradition och underminerandet av vår civilisation.”
I ämnet arkitektur tycker jag att Hamilton är betydligt intressantare. Som ofta
i England går också Hamilton tillbaka till nazisternas förstörelse av brittiska
städer genom luftkrigen. Men han tillägger: ”De överträffades av
efterkrigstidens stadsplanerare”. När Birminghams centrum skulle renoveras på
1960-talet revs de flesta av stadens värdefulla byggnader, ”och sedan dess har
de ersatts av byggnader så anskrämliga att de gör människor deprimerade”.
Varför är det då så viktigt att hävda traditionen? Jo, säger Hamilton, det är
”traditionen som genererar samhällsanda, som hjälper människor att se en
gemensam historia, så som den kommer till uttryck i en stads byggnader.”
Hamilton har också publicerat en essäsamling digitalt. Den heter Seeing Through State Propaganda och kan
laddas ner gratis på nätet. Den innehåller essäer i liknande ämnen, och i ett
förord förklarar Hamilton sin grundläggande hållning:
”Min främsta idé är att de traditionellt europeiska och anglofila
samhällena förstörs och deras urbefolkningar ersätts av importerade främlingar
som beter sig som ockupanter. Jag insåg också under mina studier att Europas
judiska samhällen utsätts för stor fara från den muslimska invandringen och jag
känner mig moraliskt förpliktigad att varna dem, eftersom de inflytelserika
judarna i den västerländska eliten försätter dem i denna fara. Essäerna är
ämnade att avslöja den samtida elitens anti-brittiska handlingar och föreslå
hur vi kan handskas med dem: vi måste hedra det som våra förfäder lämnade åt
oss och vi har en skyldighet att lämna det vidare till våra ättlingar och inte
förskingra bland främlingar.”
Ur min bok Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism (2014)
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret