Håller med Paul Weston. Varför tog det så lång tid för David Goodhart? För att han är en "finare" (mer bildad) människa en provokatören och rabulisten Weston? Vi ser samma fenomen i Sverige. Helt plötsligt invandringskritiska debattörer som för tre år sen spred hat mot SD, men nu är till förvillelse lika dem. Eftersläntrare? Fegisar? Kappvändare? Problemet stod ju mitt i vägen och stirrade oss rakt i ansiktet för tio, ja, femton år sen. "Vi som ville så väl. . ." Ja, tjena. Nu är det förmodligen till och med för sent för en smärtfri och harmonisk kursändring. Missbedömer jag inte situationen helt fel, blåser det upp till storm. Nöjd? Nej, livrädd.
P.S. Visserligen skrev Goodhart i Guardian redan 2004 om de här frågorna i två artiklar med rubriken "The discomfort of strangers".
P.P.S. En annan intressant bok är förstås Douglas Murrays "The strange death of Europe". Inte läst den, men lyssnat på massor med intervjuer om den på You Tube.
Rättelse: "än" istället för "en", förstås. Varför spelar det undermedvetna en sådana spratt? :-)
8 juli 2017 14:13
[Image]
Sparkbrook i Birmingham, 1962
Han grundade tidskriften Prospect
1995, han är direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i
Storbritannien. Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i
de stora brittiska tidningarna, som Guardian och The Times. Hans namn är
David Goodhart och han har publicerat en bok som skakat om den brittiska
offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i
synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och
tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu
snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter
The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden
”Successes and failures of post-war immigration”. En islamkritisk
debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och
frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens
problem, med orden:
”The mental resemblance of modern day left liberals
with foolish children is routinely observed on a daily basis, and quite
magnificently so in the instance of one David Goodhart, a left liberal who has
only recently become aware that flooding Britain with inassimilable Third
Worlders might turn out to be just as dangerous for an entire country as an
unguarded electric socket is to a child.”
[Image]
Bullring i Birmingham, 1960
Läser man boken kommer man snart till
slutsatsen att Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar
sig en problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största
allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter.
Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.
The British Dream är en bok som förtjänar många
läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och
ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna
från 1948 och fram till 1992. Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar
han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt
in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och
invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag.
Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet,
språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.
Goodhart talar om olika former av
multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva
formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och
separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer
därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det
brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk,
kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt
definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer
sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social
samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi
vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en
förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade
gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna
normerna.
Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser
ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper,
lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst
och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för
deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med
engelsmännen själva.
Vad är då grundproblemet med massinvandringen.
Goodhart svarar klart och tydligt:
”Storbritannien har haft för mycket av den, för
snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de
minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.”
Invandringen är alltså inte ens ett
nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.
Med introducerandet av multikulturen har England
sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt
svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och
dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska
parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta
industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan
det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna
jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig.
Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och
svenskar varit tabubelagt:
”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under
de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på
delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ”
[Image]
Selly Oak i Birmingham, 1961
Människor behöver känna sig
värdefulla och efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen
gör varken det ena eller det andra, konkluderar Goodhart.
I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its
Spots” gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt
utmärker Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger
Goodhart, det finns heller ingen explicit nationellt omfattande
multikultur-politik. De två omständigheterna må hänga samman, men min egen syn
på fenomenet är att ett utmärkande drag är just att man kan fylla det med
vilket innehåll man vill, bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det
handlar alltjämt mer om en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair
sammanfattade med orden ”The right to be different, the duty to
integrate”. Goodhart själv har en bättre sammanfattning, då han säger att
multikulturen oftast presenterar sig med storslagna liberala uttalande från
människor som vet väldigt lite om vad som händer i verkligheten.
En mycket viktig aspekt är det faktum att
religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med
fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som
”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam
konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i
norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition
av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”
Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att
ta till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de
flesta britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman
Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå
skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många
av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som
hände.
Jag vill påstå att The British Dream är en bok
som fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för
människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar
att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga
argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärHåller med Paul Weston. Varför tog det så lång tid för David Goodhart? För att han är en "finare" (mer bildad) människa en provokatören och rabulisten Weston? Vi ser samma fenomen i Sverige. Helt plötsligt invandringskritiska debattörer som för tre år sen spred hat mot SD, men nu är till förvillelse lika dem. Eftersläntrare? Fegisar? Kappvändare? Problemet stod ju mitt i vägen och stirrade oss rakt i ansiktet för tio, ja, femton år sen. "Vi som ville så väl. . ." Ja, tjena. Nu är det förmodligen till och med för sent för en smärtfri och harmonisk kursändring. Missbedömer jag inte situationen helt fel, blåser det upp till storm. Nöjd? Nej, livrädd.
P.S. Visserligen skrev Goodhart i Guardian redan 2004 om de här frågorna i två artiklar med rubriken "The discomfort of strangers".
P.P.S. En annan intressant bok är förstås Douglas Murrays "The strange death of Europe". Inte läst den, men lyssnat på massor med intervjuer om den på You Tube.
8 juli 2017 14:05
Rättelse: "än" istället för "en", förstås. Varför spelar det undermedvetna en sådana spratt? :-)
8 juli 2017 14:13