[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Anders Björnsson har skrivit oändligt många facklitterära texter, både i bokform och i olika tidningar och tidskrifter. Han är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet
som alltså är något helt annat än den populistiska sekten
Humanisterna, sedan 1977. I hans författarskap finns bland annat en bok
om Finland, en om Bondeförbundet och Max Weber - inblickar i en tid och ett tänkande, som kom 2006.
Hans andra bok mosaiker heter helt enkelt Nya Mosaiker (Atlantis
förlag). Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i
Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är
omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och
kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man
betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man
kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana
texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan
sömnen kommer. Mosaikerna "har den ordinära tidningsnotisens längd" och
karaktäriseras av författaren själv som "prosa-haiku - av scenerier,
infall, minnesbilder."
Den nya samlingen är 110 sidor lång. Det
kan verka lite, men är alldeles rätt format för en bok man gärna har med
sig i fickan eller axelväskan. Den lämpar sig nämligen inte bara för
kvällskvisten i sovrummet utan också för väntsalar, caféer och
parkpromenader. Man tar fram den, så slipper man köpa en usel
kvällstidning, man tar fram och läser i den:
"Landsvägens
asfaltglans där den slingrar sig fram mellan ett övergivet stenbrott
och en höjdrygg som leder ned mot vatten. Bellman färdades här efter att
ha varit på Drottningholm, vinglig och dan" börjar en mosaik på sidan 72.
Fastnar man inte för den kan man slumpvis hamna på sidan 83 och läsa:
"För
vart år blir mig själva trosläran mindre komplicerad att förhålla sig
till, mystiken mindre väsensfrämmande. Men liturgin hjälper mig inte
att ta steget och predikan uteblir."
Hur den mosaiken utvecklas ska jag inte röja här, utan bara avslutningsvis citera från sidan 104:
"Bar
samma jacka som hon burit under kulturrevolutionen. Brungrågrön,
hennes kroppsstorlek oförändrad: rollbyte utan byte av klädedräkt.
Känslan av att hon velat domesticera alla sina traumor på det viset."
Prova själv. Håll den lätt i handen, slå upp på måfå. Läs och begrunda.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret