1 – 3 av 3
Anonym elina sa...

I min dotters familj finns två fosterbarn vars båda föräldrar tog livet av sig nästan samtidigt. Barnen sörjde inte för de förstod inte vidden av det hela. De var för små. Men sedan... Det var tufft för dem och för oss alla.

Barn måste hitta vägar att uttrycka sin sorg. Bara så kan de kan överleva med den. Ilskan lägger sig men det tar tid.
Som vuxen är det bara att stå ut och möta ilskan.

Jag måste erkänna det var nästan övermäktigt för oss. Men idag är föräldrarna bara ett minne, varken gott eller ont. Tonåren kommer säkert att kullkasta allt igen men den dagen den sorgen

Ta hand om dig. Du behövs.
Elina

10 december 2014 20:41

Anonym Ann sa...

Thomas, jag tror att barn möter sorgen mycket bättre än vi vuxna många gånger gör. De räds inte ilskan eller den öppna nakna sorgen. Vi vuxna har för ofta fått lära oss att dämpa oss, skyla över och stänga inne och istället för medmänsklighet kan den drabbade få till sig ord som "du kanske borde prata med någon.." och så stänger man dörren för allt vad medmänsklighet heter och denna nymodighetens universal-lösning blir ett mantra som gäller allt. Barn är sundare och även om det när det gäller det svåra när en nära anhörig väljer bort livet så tror jag att just barnens vrede är läkande.

10 december 2014 21:31

Blogger Inre exil sa...

Tack till er båda för lärorika och kloka ord.

11 december 2014 09:53

Du kan använda vissa HTML-taggar, t.ex. <b>, <i>, <a>

Kommentargranskningen har aktiverats. Alla kommentarer måste godkännas av bloggskribenten.

När du skickat din kommentar kommer vi att be dig logga in igen.