Tack för tankarna! Jag har ännu inte hunnit till Cold Spring Harbor, då mitt läsande av Revolutionary Road avsomnade efter en kort inledande läsning. Det tycktes mig, som så ofta, att jag hade "tillräckligt" grepp om det som sades. Så den lades till framtidsläsandet, till då den har sin plats och kan ge en annan/ny insikt. Att kanske "hoppa över" Revolutionary Road just för tillfället, är ju och för sig en tanke? Men nej, det stämmer inte, på något sätt ändå. Så jag tål mig.
Just girigheten i att förstå, är min "black" om foten. Må så vara. Jag litar ändå alltid på denna numera, oavsett vad "den" utsätter mig för. För vem har sagt att det skulle vara lätt; det "tillfredställande" livet? För slumpen - ja, den är nog ens bästa vän. Även om man alltid försöker göra sitt bästa för att eliminera den… märkligt.
18 oktober 2012 20:24
[Image]Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)!
Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den
mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande
filmisk berättelse.
[Image]
Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i sina filmroller.
Men
Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har
inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när
hans Cold Spring Harbor (Norstedts
klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut.
Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är
samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk
och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord
finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt
sammanfattar hans syn på den egna gärningen:
“If my
work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings
are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”
[Image]Ja,
när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna
kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både
ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här
finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn
är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande
flickvännerna, barnen och barnbarnen.
Men det som tycks
vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna
roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en
längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.
Det
gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med
de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas
som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet,
medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när
de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det
är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser
mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli
lämnad.
Jag tänker inte säga något om bokens intrig.
Men nog ser det ut som om Richard Yates för sina romaner
inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv.
Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista
repliken från en nybliven ung mamma.
Männen fick inte
bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till
andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande
hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte
bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta,
också när det gör riktigt ont.
1 kommentar
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärTack för tankarna!
Jag har ännu inte hunnit till Cold Spring Harbor, då mitt läsande av Revolutionary Road avsomnade efter en kort inledande läsning. Det tycktes mig, som så ofta, att jag hade "tillräckligt" grepp om det som sades. Så den lades till framtidsläsandet, till då den har sin plats och kan ge en annan/ny insikt.
Att kanske "hoppa över" Revolutionary Road just för tillfället, är ju och för sig en tanke? Men nej, det stämmer inte, på något sätt ändå. Så jag tål mig.
Just girigheten i att förstå, är min "black" om foten. Må så vara. Jag litar ändå alltid på denna numera, oavsett vad "den" utsätter mig för. För vem har sagt att det skulle vara lätt; det "tillfredställande" livet?
För slumpen - ja, den är nog ens bästa vän. Även om man alltid försöker göra sitt bästa för att eliminera den… märkligt.
18 oktober 2012 20:24