[Image]
Under
årens lopp har jag läst en ansenlig mängd litteratur om den albanska
frågan. Sedan mitten av 1990-talet har jag också läst mycket som
behandlat den då serbiska provinsen Kosovo specifikt. Varje sådan bok
har haft antingen ett serbiskt eller ett albanskt perspektiv. Med Vladimir Arsenijevics
krigsdagbok från Kosovo-kriget i slutet av 1990-talet - som översatts till danska - har jag fått läsa en bok som
sammanför de albanska och serbiska ödena till en dubbelt tragisk
berättelse. Vid sidan av Ismail Kadarés Trois chants funèbres pour le Kosovo (översatt till norska - Tre sørgesanger for Kosovo
- av Tom Lotherington 1999) är det den enda bok jag sett som försöker
omfatta detta dubbla perspektiv - vilket rimligen borde ha varit
vanligare om man betänker att både albaner och serber ser provinsen
Kosovo/Kosova som ett slags vagga för sin egen existens.
Vladimir
Arsenijevics får redan 1998 ett erbjudande från det internationella
författarparlamentet om ett skyddsboende utanför Serbien, så att
regimen inte ska kunna skada honom. Erbjudandet får han på telefon av Bashkim Shehu
som lever i exil i Barcelona. Men NATO:s bombkrig kommer emellan och
Vladimir Arsenijevics dagbok kommer de första dryga femtio dagarna att
handla om detta krig och om hur han och hans familj lever i Belgrad
medan bomberna faller och regimen stärker sitt grepp om befolkningen.
Det blir praktiskt taget omöjligt att lämna landet.
När det
slutligen lyckas, efter en vådlig resa genom Republika Srpska i Bosnien
och från Sarajevo till Budapest, kommer Vladimir Arsenijevic och hans
familj till Mexico City där de så småningom förenas med den albanske
poeten Xhevdet Bajraj, hans
hustru och deras två barn. Genom Xhevdet kan han komplettera
krigshistorien med de berättelser om de serbiska förbandens terror mot
civilbefolkningen i Kosovo. Det är en mycket upprörande och dyster
läsning.
Vladimir Arsenijevic avslutar sin berättelse med att
konstatera att cirkeln är sluten. Inte ens freden blir en lycka för
provinsen. Förföljelse hakar i en annan förföljelse. Människans
fallenhet för hat är stor. Och den albanska UCK-gerillan är sannerligen
inga goda förebilder. Deras handlingar i "freds"-tid är minst lika
avskyvärda. Fördrivningar, skövlingar och mord stod på både de serbiska
och de albanska förbandens handlingsprogram.
[Image]Om Kadarés bok skrev jag i min bok Kön, klass och kultur (2005) följande:
När Salman Rushdie i sin essäsamling Överskrid denna gräns
skriver att förespråkare för ett multietniskt Kosova har fel – ”Mr
Blairs idealiska Kosovo är en dröm” – så formulerar han en klassisk
realpolitisk dogm: det är som det är, och nu får vi acceptera det.
Alltså: fördrivna bosnier, serber, kroater, ungrare, romer, albaner –
får alla vara så goda att finna sig i det nya Balkan, som dels
cementerat orättvisorna, dels varit alltför villiga att samarbeta med
”demokrater” som i en eller annan mening varit de forna polisstaternas
krets. Daytonavtalet gav ingen fred, men ett vapenstillestånd som när
som helst kan brytas. Se bara på Belgradregimens demokratiska
sammansättning, se hur de extremt nationalistiska kretsarna i Kroatien
formerat sig på nytt.
Det folk som kanske drabbats värst –
romerna – talar ingen med medlidande om, därför att de anses ”få skylla
sig själva”. Men det är folken – alltid folken – som används som
instrument av regimer. Det var när Milosevic i Kosovo Polje sa: ”Man ska
aldrig mer få slå en serb” som klartecken för mer än tio års
massakrer gavs. Och så många som var villiga att följa honom! Och så
många albaner som var redo att följa maningen att fördriva Kosovas
serber! Nationalismen sitter i våra ryggrader och blåser på när
tillfälle ges.
Ismail Kadaré tycks vara av en helt annan uppfattning. I sin bok Tre sørgesanger for Kosovo berättar
han om Kosovas historia som en gemensam serbisk-albansk historia.
Kadaré visar hur 1389 års slag på Trastfältet används för att genomdriva
det som händer från 1989 och framåt – hur en 600 år gammal
krigsskådeplats så att säga renoveras och åter tas i bruk. Människorna i
Kosova, säger Kadaré, har alltid varit sin historias fångar, all
fiendskap och allt hat har varit den kedja som fjättrar både serber och
albaner vid det förflutna, och gjort friheten till ett omöjligt
projekt. Ungefär så tycker jag att skillnaden mellan Rushdie och Kadaré
kan formuleras. Vem av dem ligger närmast en väg att förespråka? Vem
av dem kan sägas peka på en alternativ framtid – som inte bara bäddar
för en ny omgång etnisk rensning och massakrer?
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret