1 – 10 av 10
Blogger Björn Nilsson sa...

Finns det någon som är "verkligt fri"? Åtminstone om det är något som är "verkligt fri" och samtidigt har något begripligt och användbart att komma med? En människa som är helt fri från bindningar låter ju som någon som är i stort sett omöjligt att kommunicera med, som lever i sin egen värld. Eller har jag fattat det fel?

2 juni 2013 20:54

Blogger Inre exil sa...

Björn, jag har sagt det förut: jag tycker om dina invändningar. Och den här var verkligen inte dum. Men jag menar förstås inte så som du tolkar det. En fri ande är för mig något annat. Det är en som förstår att förhålla sig kritiskt också till de människor som betygar en sin vänskap. Och som kan genomskåda vad som där bakom döljer sig. Jag har allt sedan jag lämnade sekten 1978 försökt finna en sådan hållning och förstås misslyckats gång på gång. Därför skrev jag dagens text.

2 juni 2013 21:32

Anonym Frederick sa...

Thomas,

De fria andarna, civilisationskritikerna. Det tysta brödra- och systerskapet. De etikettlösa. De seende.
Just så. Det är skönt att vara fri. Och i det ligger en av de främsta, största men svåraste värdena att uppfylla - integritet.

God lycka på de små stigarna, Thomas.

En handfull vänner är egentligen allt man behöver.

Allt gott,

Frederick

3 juni 2013 00:03

Anonym Frederick sa...

Thomas,

Jag vet att jag har tjatat om honom tidigare - men i Eric Hoffer hittar man en i sanning fri själ.

3 juni 2013 00:05

Blogger Björn Nilsson sa...

Man kan ju använda talesättet: "Bevare mig för mina vänner, mina fiender klarar jag av själv!"

Att bekänna sig till vissa fasta grundprinciper samtidigt som man vill vara fri i sin kritik kan bli en svår kryssning mellan Skylla & Karybdis. Även för omgivningen. Särskilt om de fasta principerna flyttas då och då. Var väl därför som många tyckte att Strindberg var en jobbig jävel!

3 juni 2013 08:39

Anonym Anonym sa...

Önskar komplicera bilden.
Avpixlat uppfattar jag som en verklig oppositionsröst, viktig kritiker av den hydra - svenskt politiskt etabissemang - svenska medier - utgör.
Julia Caesar, pseudonym röst och den kanske viktigaste svenska journalist jag inte känner till namnet på.
Visst genomsyrar en ídylliserande bild av gamla svedala hennes texter men romantisk nationalism behöver inte vara nazism.
Henne "Värlsdmästarna" är referenslitteratur om hur vårt land gick från att vara en välmående arbetskraftsinvandrare till att bli en omsorgsinvandrarnation med ganska fruktansvärda följder.
Det pågår ett krig om våra medvetanden och det finns bara en lag i krig - Vinn det.
Tro mig Thomas, vi befinner oss i underhundsposition som aldrig någon före oss.
Jag tror alltså inte Hedegaard och Carlkvist är nazzar eller Jalving -som Per Svensson dömde ut efter guilt by association-tekniken.
HUBERT

3 juni 2013 08:41

Blogger Inre exil sa...

Hubert, jag har aldrig sagt eller skrivit att Hedegaard, Carlqvist eller Jalving är nassar. Självklart inte. Vad jag skriver är att de två förstnämnda medverkat i en amerikansk, nazistisk radiostation. Mot bättre vetande?

JC betraktas av många som en "viktig journalist". Jag betraktar henne - och har gjort det från början - som en av de grövsta demagoger vi känner från denna miljö. Inte heller henne har jag anklagat för nazism.

Det är ju så att jag väger orden på guldvåg och en av de större texter jag skrev för Dispatch handlade just om detta. Jag redde ut begreppen rasism och fascism just för att det står mig upp i halsen att man skriker sådant efter folk utan att förstå ordens egentliga innebörd. Jag anklagar alltså ingen för att vara nazist - om denne inte verkligen är det.

Problemet med anti-islamistmiljön är att den beter sig som en sekt. Sluter sig mot varje form av kritik eller synpunkt. Vill visa enad front utåt. Sådant blev jag vaccinerad mot i malmövänstern när jag var ung.

Avpixlat, bara några ord: språket, jargongen påminner mig om 1970-talets insändare i Kvällsposten, de som brukade undertecknas "arg skattebetalare". I det dagliga flödet på sajten blir det överdoser av vålds- och brottsrapportering. Det som i nio fall av tio saknas är analys, kritisk diskussion, en djupare förståelse för varför det går åt helvete. Att det gör det ser vi ju alla. Det vi saknar är instrumenten för att begripa. Dessa finner vi inte på Avpixlat.

I mycket övrigt är vi säkert överens.

Underhundsperspektivet har alltid varit mitt,så det är jag van att slåss ifrån

3 juni 2013 09:21

Anonym Anonym sa...

Bryr mig om dig Thomas, och vad du tycker, därför jag skriver.
På Avpixlat har jag läst Stefan Thorsell med stor behållning, likaså Mats Dagerlind.
Ett par gubbar som närmast presterar essäer om det Sverige jag sett schangserat till en kulturnivelleringsideologi där alla begrepp ställs på huvudet.
Jan Myrdal uttalade en gång att "människor är intelligenta, de kan skilja på rätt och fel".
Håller med om den definitionen men inser också att med annan kultur ges annan moral.
Fel sida menar jag är våra Överhundar inom parlament o medier och alla som ger dem motstånd har rätt oavsett motiv.
Skall jag behöva kompromissa med DN-Ulrika By's journaism och acceptera en förvanskning av och censur i mediebevakningen för att det skall uppstå så lite oro som möjligt i landet?
Kan jag inte.
Uppfatar det som en kamp med klara skiljelinjer.
Även om jag som anonym förstås tillhör åskådarna.
Jag tror sammanfattningsvis att, ur vår kulturs perspektiv, bekymra sig om den rätta sidans aktörers skilda motiv, för närvarande måste betraktas som sofism.
HUBERT

3 juni 2013 10:42

Anonym Anonym sa...

Håller med Hubert. Vi befinner oss i krig, och då kan man tyvärr inte vara alltför kräsen med vilka man har som vänner. Krig är alltid fult, och även den bätte sidan gör sig skyldig till hemskheter. Men likväl har vi all anledning att vara tacksamma över att det var de vita som vann i Finland, och inte de röda, och att Nazityskland besegrades./Arvid Bengtsson

3 juni 2013 22:01

Blogger Inre exil sa...

Arvid, jag har ingenting att invända och jag är rädd att både du och Hubert missförstår mig. Vi är i själva verket helt överens om det viktigaste i detta avseende. Det du exemplifierar med Finland kunde man också säga om Spanien 1936 eller Portugal 1974; tack och lov lyckades inte kommunisterna i sina planer. Hade de lyckats hade Europa sett ännu värre ut, under hela 1900-talet och kanske också idag.

Däremot anser jag att man av nödvändighet måste vara just kräsen med vilka man har som vänner, annars vandrar man - helt frivilligt - till massgravarna.

4 juni 2013 00:23

Du kan använda vissa HTML-taggar, t.ex. <b>, <i>, <a>

Kommentargranskningen har aktiverats. Alla kommentarer måste godkännas av bloggskribenten.

När du skickat din kommentar kommer vi att be dig logga in igen.