[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de
överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser
från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska
hemstad, tack vare ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i
stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig,
lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande
berättelse Inte med oss.
Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på
det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie
Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp
på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen,
vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte
ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när
de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör
sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.
Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när
deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar.
Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn,
Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i
gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till
lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova
med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att det judiska
barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de
kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till
Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.
Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt
utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av
Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande
berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av
tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att
det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar
för varje räddad jude.
Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor
bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein
kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga,
eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna
inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda
judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger
dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det
står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till
sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.
Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras
två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur
de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter
fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde
allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det
palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i
landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och
umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det
blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en
Tysklandsresa i mitten av 1960-talet.
De känner sig aldrig hemma i Sverige.
Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som
fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning
att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna
öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den
judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte
medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna”
säger Leonie Frankenstein.
De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen,
över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker
död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de
anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade
några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är
det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod
bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i
kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken
finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.
Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter
Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström).
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret