Det är bedrövligt, en scen på mitt stamkafé för några dagar sedan. En väninna, judinna, i ny t-shirt: "Nazism nej tack." Men islam?... Hon suckar. "Jag vet, men en sådan skulle jag inte våga ha på mig."
På vilket sätt skulle en t-shirt med anti-islambudskap bidra till något? Jag finner varje klädesplagg med politiska budskap vara låga exempel på det tillstånd vi befinner oss i, bortom dialogen, bortom de betydande samtalen om vad som hotar (och hatar) oss. En t-shirt utan text kan jag till nöds bära en varm sommardag. Men min ståndpunkter redovisar jag inte på den!
27 januari 2015 11:47
Anonym sa...
thomas!
det var kanske inte en plädering för ökat användande av t-shirts med text på som föranledde min lilla kommentar. den handlade om rädslan för islamisering och svårigheten att överhuvudtaget ge uttryck för denna rädsla i svensk offentlighet.
men när vi nu hamnat i denna fråga om t-shirt eller inte. jag äger endast en t-shirt med text. den fick jag av en väninna i julklapp. och på den står: KULTURMAN.
det fann jag ganska roligt. trots att det rörde sig om t-shirt med bokstäver på.
jag visste inte att det var du, för inlägget hade ingen "avsändare". Jag förstår vad du menade och kan bara instämma. Men i t-shirtsaken står jag på mig!
28 januari 2015 11:47
[Image]
Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de
överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser
från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska
hemstad, tack vare ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i
stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig,
lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande
berättelse Inte med oss.
Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska
Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum
blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en
handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen
och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med
sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra
gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om
ett religiöst barnhem, andan är liberal.
Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer
brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den
dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut,
en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han
gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren.
Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med
kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att det judiska barnhemmet
inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande
byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien,
Frankrike och Nederländerna.
Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen,
ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets
hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret
Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers
regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och
hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.
Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en
bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger
att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt.
Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger.
När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan,
tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin
lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo
där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och
Röda armén rullar in i staden.
Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur
ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika
grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör
sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa.
När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas
så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de
finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till
Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de
från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en Tysklandsresa i mitten av
1960-talet.
De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att
betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi
är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till
författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar
honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig
som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma
att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.
De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under
jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att
de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av
och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels
politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som
finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när
mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På
författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en
mun: ”Ja!”.
Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter
Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström).
***
Vill man sedan ha en alldeles färsk, sedelärande berättelse om våra dagars judehat kan man med fördel läsa om en händelse i England under rubriken "I´m going Jew bashing"
I rättegången mot de våldsamma judehatarna säger offret bland annat:
" I was targeted because of my religion and I’m now scared to walk past
members of the Asian community with whom otherwise I have no problem.
When I come across a person from the Middle East I feel scared and
petrified."
Ännu en gång får alltså en jude bosatt i Europa ta emot hugg, slag och förolämpningar för något som händer i Mellanöstern. De som säger att vi frivilligt importerat den konflikten till våra länder har inte alldeles fel. Det blir mer och mer uppenbart, och det finns bara en strategi för oss andra: att visa hur det importerade ser ut, vilka uttryck det tar sig, argumentera och bekämpa det och när så blir nödvändigt fysiskt bidra till att skydda de individer som blir offer för den asiatiska och/eller arabiska pöbeln.
4 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärDet är bedrövligt, en scen på mitt stamkafé för några dagar sedan. En väninna, judinna, i ny t-shirt: "Nazism nej tack." Men islam?... Hon suckar. "Jag vet, men en sådan skulle jag inte våga ha på mig."
27 januari 2015 11:17
På vilket sätt skulle en t-shirt med anti-islambudskap bidra till något? Jag finner varje klädesplagg med politiska budskap vara låga exempel på det tillstånd vi befinner oss i, bortom dialogen, bortom de betydande samtalen om vad som hotar (och hatar) oss. En t-shirt utan text kan jag till nöds bära en varm sommardag. Men min ståndpunkter redovisar jag inte på den!
27 januari 2015 11:47
thomas!
det var kanske inte en plädering för ökat användande av t-shirts med text på som föranledde min lilla kommentar. den handlade om rädslan för islamisering och svårigheten att överhuvudtaget ge uttryck för denna rädsla i svensk offentlighet.
men när vi nu hamnat i denna fråga om t-shirt eller inte. jag äger endast en t-shirt med text. den fick jag av en väninna i julklapp. och på den står: KULTURMAN.
det fann jag ganska roligt. trots att det rörde sig om t-shirt med bokstäver på.
god natt
einar
28 januari 2015 03:23
Einar,
jag visste inte att det var du, för inlägget hade ingen "avsändare". Jag förstår vad du menade och kan bara instämma. Men i t-shirtsaken står jag på mig!
28 januari 2015 11:47