Viktor Orban tar till orda i ett nytt tal: https://www.youtube.com/watch?v=qzjXj7FZ4o8
17 november 2015 18:26
lasse sa...
Det är också viktigt att avkräva de muslimska församlingarna i Sverige ett ordentligt avståndstagande från massmord i islams namn. Inte för att de har något särskilt ansvar för massakrerna men p g a att unga islamister knappast lyssnar på vad svenska politiker säger utan förmodligen mer lyssnar till imamer.
17 november 2015 21:26
[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Ny text av Bernard-Henri Lévy (i svensk översättning av Ingrid H Fredriksson och Per Svensson). Hela texten hittar du här.
Ett krig med och utan gränser, med och utan en
stat. Nytt i dubbel bemärkelse eftersom det blandar al-Qaidas
icke-territoriella mönster med det gamla territoriella som Islamiska staten
återgått till. Men ett krig är det.
Inför detta krig finns endast en fråga som är
värd att ställa: Vad göra? Hur går man till motattack och vinner ett sådant
krig?
Regel nummer ett: Kalla saker och ting vid deras
rätta namn. Våga formulera just det fruktansvärda ordet ”krig”, detta ord som
det ligger i demokratiernas natur att försöka fördriva från sitt medvetanderum,
bort mot verklighetens, fantasins och de symboliska strukturernas gränsbommar.
Det finns en berömd debatt mellan den franske
socialisten Léon Blum och filosofen Élie Halévy där Blum, i sin storhetoch
oskuldsfullhet, inte kan tänka sig begreppet ”demokratin i krig” annat än som
en självmotsägelse.
Vid samma tid, i slutet på trettiotalet, kunde
stora humanistiska andar med förfäran se hur andra författare och tänkare
krävde intellektuell återupprustning i en värld som också den trodde att den
gjort sig kvitt det onda och kapat banden med historien.
Nu är vi här igen.
Vi måste föreställa oss det otänkbara vad gäller
kriget.
Vi måste acceptera paradoxen: en modern republik
är skyldig att slåss för att rädda sig. Och vi måste acceptera denna tanke på ett än mer
plågsamt sätt eftersom inga av de regler som etablerats av krigets teoretiker
kan appliceras på en fantomstat som inte bara för ett långdistanskrig, det är
också ett krig med flytande fronter där fienderna har den strategiska fördelen
att inte göra någon skillnad mellan det vi kallar ”livet” och det de kallar
”döden”.
Texten avslutas med dessa ord:
Jag besökte förra veckan Sinjar där kurdiska
peshmerga-trupper, stödda av den internationella koalitionen, har vunnit en
avgörande seger. Sedan juli har jag med anledning av en dokumentärfilm samlat
bilder från andra slag där de usla IS-soldaterna har smitit undan praktiskt
taget utan att bjuda motstånd.
Och jag är övertygad om att det är precis som en
gång i Sarajevo, precis som den gången när de förmodade experterna manade fram
ett spöke, de hundratusentals soldater på marken som skulle krävas för att
sätta stopp för den etniska rensningen. Det visade sig sedan att det räckte med
flygräder och en handfull elitsoldater. Jag är övertygad om att IS-horderna är
mycket modigare när de blåser ut unga försvarslösa parisares hjärnor än när de
konfronteras med riktiga frihetssoldater, och jag tror därför att det
internationella samfundet nu står inför en fiende som det har alla möjligheter
att radera ut, om det vill.
Varför görs det inte?
Varför är vi så snåla med hjälp till våra
allierade, kurderna?
Och vad är det för märkligt krig som Barack
Obamas Amerika just nu inte vill vinna?
Jag vet inte. Men jag vet att det är där nyckeln finns.
Dessutom bör man läsa Pascal Bruckner lysande text här, och jag citerar bara kort (jag ber er särskilt notera att han säger att islamismens stridsrop är identiska med fascismens i Spanien 1936):
The progress of freedom is inseparable from the hatred of freedom and of women’s rights, especially hatred of women’s liberation. This liberation constitutes a fundamental symbolic change. Hence these new generations of Islamic converts born in Europe, these blue-eyed emirs, without a place in their own societies, who search for reassurance in rigid rules. For those who stab, who shower passers-by with bullets, there is the conviction of winning salvation by murder, in a dimension that is at once apocalyptic and nihilistic. These young men are certain that they live in the end times: a dark eschatology persuades them to hasten the coming of the Last Day by carnage. A great bath of blood will purify sinful humanity and prepare its return to the primordial caliphate.
This nihilism draws from two sources: it is both messianic and fascist, and recalls the “long live death” of the Falangist José Millan-Astray, the rallying cry of the partisans of Generalissimo Franco in 1936. The self-radicalization of those who receive revelation via the Internet goes along with self-redemption by death given and received. Given this syndrome, there is reason to fear a kind of performance propaganda by which Friday’s macabre exploits would elicit still more high callings. Shootings, throat-cuttings, decapitations are powerful aphrodisiacs for radical Islamists, moved as they are by the voluptuous passion of the crime.
Det viktigaste just nu är således att ställa de rätta frågorna och att identifiera fiendens ideologiska bas: islamofascismen.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärViktor Orban tar till orda i ett nytt tal:
https://www.youtube.com/watch?v=qzjXj7FZ4o8
17 november 2015 18:26
Det är också viktigt att avkräva de muslimska församlingarna i Sverige ett ordentligt avståndstagande från massmord i islams namn.
Inte för att de har något särskilt ansvar för massakrerna men p g a att unga islamister knappast lyssnar på vad svenska politiker säger utan förmodligen mer lyssnar till imamer.
17 november 2015 21:26