[Image]
Květa Legátová: Hana och Joza (Aspekt förlag, översättning av Tora Hedin)
”Květa Legátová (eg Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl
inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som
byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens
litteraturpris.” Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget
Aspekt som nu ger ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk
översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de
sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära
samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas
och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det
är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som
Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen
hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för
samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och
till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap.
Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.
När jag läser den här romanen tänker jag på något helt annat,
nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram
en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill
befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser.
Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten
ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med
Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård
repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste
hon lämnade storstaden under ny identitet.
Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl
bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en
verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga
bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för
Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon
verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En
inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och
ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra
villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.
Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i
omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne
Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett
tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till
denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som
vore de vänner,
”alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna.”
Ändå tycks det bara handla om några andetag längre fram då man förstår
den bistra sanningen också om denna soldatesk som drar med sig
våldtäkter och mördande. Allt kan bara sluta precis som det gör, och
berättelsen sista ord kan man bära med sig också som läsare:
”Jag marscherar likt en soldat som går i takt till trummorna. Min själ
har lämnat mig. Den irrar över bergssluttningarna och vakar över
meningslösa gravar.”
De människor som sjunger om stridens tapperhet, krigets skönhet och kamp
i andra sammanhang kunde läsa den här vackra – och smärtsamma – lilla
romanen för att få den ensamma människans perspektiv på det som drar
fram över nationer och folk. Krigsretoriken behöver verkligen möta
motbilderna. Květa Legátová har språkets skönhet och konkretion i sin
hand, hon skriver en prosa som är både poetiskt laddad och vackert
konstruerad som berättelse. Det är ett privilegium att få läsa en sådan
berättare, som tagit sin pseudonym från en skolkamrat (Květa) och en
djurskyddsaktivist i Brno (Legátová) som med hennes egna ord
”är en riktig dam – till skillnad från mig som har hö som sticker fram bakom öronen.”
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret