[Image]
Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)
”Alldeles onödigt när jag ändå tänker dricka hela flaskan alldeles onödigt smaka först”
Paavo Haavikko, I världen, 1974
Att
läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig
själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets
och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?).
Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad
och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det
smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera
mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert
till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så
blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin
levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där
pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en
närkamp, både en spegelbild och en insikt.
Under de senaste tio
åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som
svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit
mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser
ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur
växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats,
komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag
har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.
Hur
klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk
arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller
överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst
min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum
och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år
sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans
tolkningar.
I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio
år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn.
Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit
och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som
”kejsare i republiken”.
I Tarkkas bok finns Haavikko med längs
färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare
och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag
kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för
Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan
bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som
den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt
jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av
Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda
komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa
Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den
spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och
flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående
självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen
alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig
omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och
inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte
slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.
Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot
döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör
hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än
lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt
resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var
entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli
gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade
celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.
Och
därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans
författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som
bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski
var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans
tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på
trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett
”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren
1966-68 då en tredjedel av levern skadats.
Men allt det andra,
det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som
den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem
som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes
av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska
revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt
eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet
var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade
revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse
som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans
kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot
grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet
kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en
totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika
avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha
insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett
det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms
kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.
Eller
som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas
som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd
eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om
arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd
litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk
dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade
sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel
sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva
lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare
som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju
ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den
kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på
Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite
om församlingens husförhör”.
När Saarikoski fick en ny partibok
1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag
är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet,
genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade
varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer
tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men
själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon
gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer
miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.
Samma år
som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare
Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden
religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.
När polska
arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och
fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski:
”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen
hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”.
Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att
gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera.
”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar
Tarkka.
I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han
allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar
karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den
trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp
till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de
två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala
krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande
ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog
fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp
trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med,
hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest
stående vid ett oavslutat arbete.
Mia Berner säger någonstans att
han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av
dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej
och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som
genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet
till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former
(”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf,
och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det
som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum
för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna
världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt
som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är
mycket stark.
Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och
Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem
som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför
allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter
som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper
nog.
Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex.
stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor
Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka
förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga
beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och
lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om
man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett
”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt
rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.
Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få
ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i
Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John
Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens
skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska
och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se
Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och
sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”,
men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var
hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite
vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i
Paris.
Hans översättningar sträckte sig både tids- och
genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från
Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser
till Werner Aspenström.
Idag är det mer regel än undantag att
framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök
av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns
det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som
reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett
förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa
landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person.
Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild
av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor
än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och
fotograferades i alla tänkbara situationer.
När storhetsvansinnet
under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig
att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att
inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans
existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst
med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga
bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade
ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en
ny bok.
Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet
kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över
att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa,
tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare
på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle
ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär
fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en
beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig
älskat någon” sa han.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret