Tack Thomas; i din bokhylla skulle man mycket riktigt vilja botanisera. Fina definitioner av begreppen kultur och primitivitet. Har läst en del av Sten Selander, dock inte den här boken.
Alla bra författare är nog självmotsägare i någon mån, tycker jag mig allt oftare ana.
26 september 2013 13:46
thord wiman sa...
Hej!
Jo - nog är Selander aktuell som tusan även i våra dagar inte minst inom natur och miljörelaterade frågor.
Och hans lyriskt vackra naturpoesi lever sitt eget liv.
Var en gång på vandring i nationalparken Muddus (norr om Porjus), lycksalighetens land med andra ord, ensam med markerna, djurlivet och mina egna tankar. Då! i den djupa stillheten, small två skott, som jag många år senare känslomässigt återfann i den här dikten av Selander.
Afton vid Sårjåsjaure
De vita sommarmolnen gick i bet högt under skyn på fjällens gröna ängar och tusen bäckar sjöng som silversträngar en melodi om min lyckliga ensamhet. Sollysta glaciärer har betraktat sin spegelbild i sjöar av smaragd orörliga, och tinnarna har vaktat en hemlighet som väntar outsagd.
I väster lyfter en avlägsen kväll drömlika berg av guld mot himlens malva. Då ekar hårt ett skott. Ett till. En salva rullar bland bergen. Rymd och sjö och fjäll lyssnar. Vad var det? Tystnaden försvann, friden och ron och lyckan. Det var människan.
Sten Selander Avsked, 1957
(fotnot: Det här var verkligen också en konkret avskedsdikt från Sten Selander, som avled samma år.)
26 september 2013 18:39
[Image]
"Sten Selander visar på onödig och okunnig
huggning av granar på norra Djurgården 1952". Foto
från Ugglevikskärret. Stockholms stadsmuseum.
I
min samling äldre böcker finns det många pärlor. Att läsa dem är att stiga ner
i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar
i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en
kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock
det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags
religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är
skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att
fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare
säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och
skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en
önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”
Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av
sådana som Ortega
y Gasset, Ferrero, Stuart Chase,Eddington
“och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte
velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt
sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna
sökt vidare i de ämnen som han berör.
Jag smakar på en passage ur boken:
“Kultur
är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos.
Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och
blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”
Och
en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:
“Och
liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna,
pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril
självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte
tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de
spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya
stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”
Nu
blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på
maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han
sedan också poängterar att:
“de
drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den
hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens
bottenskikt…”,
är
det utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig
urgammal.
Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit
aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den
vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det
vi kallar “verkligheten”.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärTack Thomas; i din bokhylla skulle man mycket riktigt vilja botanisera. Fina definitioner av begreppen kultur och primitivitet. Har läst en del av Sten Selander, dock inte den här boken.
Alla bra författare är nog självmotsägare i någon mån, tycker jag mig allt oftare ana.
26 september 2013 13:46
Hej!
Jo - nog är Selander aktuell som tusan även i våra dagar inte minst inom natur och miljörelaterade frågor.
Och hans lyriskt vackra naturpoesi lever sitt eget liv.
Var en gång på vandring i nationalparken Muddus (norr om Porjus), lycksalighetens land med andra ord, ensam med markerna, djurlivet och mina egna tankar. Då! i den djupa stillheten, small två skott, som jag många år senare känslomässigt återfann i den här dikten av Selander.
Afton vid Sårjåsjaure
De vita sommarmolnen gick i bet högt under skyn på fjällens gröna ängar
och tusen bäckar sjöng som silversträngar en melodi om min lyckliga ensamhet.
Sollysta glaciärer har betraktat sin spegelbild i sjöar av smaragd orörliga, och tinnarna har vaktat en hemlighet som väntar outsagd.
I väster lyfter en avlägsen kväll drömlika berg av guld mot himlens malva.
Då ekar hårt ett skott. Ett till. En salva rullar bland bergen. Rymd och sjö och fjäll lyssnar.
Vad var det?
Tystnaden försvann, friden och ron och lyckan.
Det var människan.
Sten Selander
Avsked, 1957
(fotnot: Det här var verkligen också en konkret avskedsdikt från Sten Selander, som avled samma år.)
26 september 2013 18:39