[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Max
Porter: Sorgen bär fjäderdräkt (Sekwa/Etta, översättning av Marianne
Tufvesson).
Här
har vi nu en debutroman som hyllats mycket, inte minst i författarens hemland.
Max Porter är Londonbo, han har fru och barn och arbetar i förlagsbranschen. En amerikansk kritiker instämde i lovorden och skrev om boken:
As
resonant, elliptical and distilled as a poem, Grief Is the Thing With
Feathers is one of the most moving, wildly inventive first novels you're
likely to encounter this year. It's funny — in a jet-black way — yet also
fiercely emotional, capturing the painful sucker-punch of loss with a fresh
immediacy that rivals Joan Didion's The Year of Magical Thinking. But
the mournful magical thinking of Porter's widower stretches over years.
"Moving on, as a concept, is for stupid people, because any sensible
person knows grief is a long-term project," he writes. Grief, he adds, is
"the fabric of selfhood, and beautifully chaotic."
[Image]
Bokens
centralgestalt är Kråka. Det är en metafor för sorgen och Kråka kommer för att
stanna så länge hon behövs. I pappans och sönernas hus saknas nämligen den
avlidna mamman/hustrun. Och det är kring sorgen hela berättelsen kretsar. Den
gör det i täta, korta prosastycken som alternerar mellan rösterna Kråka, Pappa
och Pojkar.
Pappa
har ett särskilt förhållande till Ted Hughes och hans hustru Sylvia Plath.
Därmed är också självmordet inskrivet i berättelsen. Och så Ted Hughes när han
diktar om kråkan. Som här (och jag citerar ur en dikt som inte finns med i romanen men hämtats från kråk-sviten):
Crow
Blacker than ever
When
God, disgusted with man,
Turned
towards heaven.
And
man, disgusted with God,
Turned
towards Eve,
Things
looked like falling apart.
But
Crow . . Crow
Crow
nailed them together,
Nailing
Heaven and earth together -
So
man cried, but with God's voice.
And
God bled, but with man's blood.
Pappas relation till Hughes är både akademisk och djupt
personlig. Pojkarna berättar om när pappa för mycket länge sedan tog bussen
till Oxford för att lyssna till Hughes. Han reser dit med klassiska vrångbilder
av bildningsorten. Han blir rentav besviken på att Oxford är så stort och
modernt (… ”och Ted Hughes dog, och detsamma gjorde vår mamma, och min bror
berättar Oxfordhistorien på ett annat sätt än jag”).
Pappa skriver bok om Hughes. Det går bra för den, i Times talar
man om att den kan glädja beundrare av både Hughes själv och hans dikter.
Ett ljus sipprar in och Pappa verkar beredd att be Kråka lämna hemmet.
Det här är verkligen ingen konventionell berättelse. Den är
redan till sin struktur högst annorlunda. Visst blir man förvirrad till en
början, men så faller man in i den och tar den till sig. Det kan man ju inte
säga om all samtidslitteratur.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret