[Image]
Foto: Anders Johansson
Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid
stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster
i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida
står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.
Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa
generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva,
Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra,
som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem
vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i
helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor.
Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi
intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som
kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana
drömmar.
Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, farmor, mamma och
morfar, farfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna
länkar...
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret