Nej visst, Schibbye-Persson var inte naiva. De visste helt och hållet vad de gav sig in på. Hyllningar från mig får de dock klara sig utan.
Det personliga dramat kanske står sig. Men det som detta komplex kommit att betyda, det mediaspinn som kavlades ut -- liljevita hjältar som strider mot kapitalismen -- gör mig skeptisk.
Schibbye-Persson har helgats av Sveriges rikshelgon, Sankt Peter Englund. Plus alla andra i 08-media. Den dramaturgin är lite för ensidig för min smak.
Svensson, som du ser är det "det personliga dramat" som gör starkt intryck på mig. Det mediala halleluja-drevet var obehagligt, men ändå ingenting jämfört med samma elits Dawit Isak-kampanj, där eritrianskt plötsligt blev svenskt.
16 oktober 2013 11:22
[Image]
Den som sett bilderna eller filmklippen på de två
tillfångatagna svenska journalisterna Persson och Schibbye i den etiopiska
öknen har väl aldrig behövt tvivla på deras skräck och smärta. Sedan de gått
över gränsen in i Etiopien för att vandra med Ogadenprovinsens gerilla, ONLF,
och därmed kunna komma sanningen om Lundingruppens oljeexploatering på spåren
hamnade de bokstavligt talat i helvetet.
Jag skulle inte vilja säga något om naivitet.
Hellre fokuserar jag på den grundmurade övertygelsen om att det är
journalistens uppgift att söka sanningen. I en tid som vår, då journalistiken
förvandlats till megafonpropaganda åt makten – den inhemska och den globala –
är varje gärning i en annan riktning förstås lovvärd.
Sedan några veckor tillbaka har jag läst Johan Persson &Martin Schibbyes gastkramande tegelsten om dagarna före, under och efter det
drama som först utspelade sig i öknen – den obarmhärtigt vidriga – och sedan i
olika arrestlokaler och fängelser, fram till rättegången och det slutgiltiga frigivandet.
Sedan jag på 1970-talet läste Papillon – och såg filmen med Dustin Hoffman i huvudrollen – har jag inte stött på en fängelseskildring av så hög karat som
denna. Persson och Shibbye växelskriver, vilket ger berättelsen särskild glöd
och intensitet. Deras temperament är olika, och de är i olika grad skadade. När
jag ser bilderna på Perssons groteska skottskada får jag svårt att förstå hans
överlevnad.
Hur ser den nakna och militära makten ut? Den ömsom lockar,
ömsom hotar. Den vädjar och ryter, den stampar och skriker. Jag är övertygad om
att de två vid flera tillfällen var inställda på att de skulle dö. Det gjorde
de inte. Därför bör man läsa deras bok. Det är en djupt personlig skildring av
hur den postkoloniala smutsen ser ut, hur en diktatur behandlar sin nation och
hur man ser på det fria ordet. Och inte minst hur vår del av världen förhåller sig - ekonomiskt, kulturellt och politiskt - till länder som man kan ha nytta av.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärNej visst, Schibbye-Persson var inte naiva. De visste helt och hållet vad de gav sig in på. Hyllningar från mig får de dock klara sig utan.
Det personliga dramat kanske står sig. Men det som detta komplex kommit att betyda, det mediaspinn som kavlades ut -- liljevita hjältar som strider mot kapitalismen -- gör mig skeptisk.
Schibbye-Persson har helgats av Sveriges rikshelgon, Sankt Peter Englund. Plus alla andra i 08-media. Den dramaturgin är lite för ensidig för min smak.
16 oktober 2013 09:45
Svensson, som du ser är det "det personliga dramat" som gör starkt intryck på mig. Det mediala halleluja-drevet var obehagligt, men ändå ingenting jämfört med samma elits Dawit Isak-kampanj, där eritrianskt plötsligt blev svenskt.
16 oktober 2013 11:22