Karin Stensdotter har också skrivit en lång kommentar till mitt inlägg. Det räknas som fult att googla sig själv, att man tar sig själv på för stort allvar, eller något. Äsch. Det är klart att man är lite eller rätt mycket nyfiken på vad andra ska tycka, oavsett vem de är. Den andra aspekten är oerhört intressant. Hittills är det väl bara du och jag, och en trist recensent i Aftonbladet, som har skrivit om Rut Hillarp. Svd valde att ha en lång text om Dolph Lundgrens träningsbok i stället ...
Björn, det första du säger tycker jag är en självklarhet. Förr i världen prenumererade man på (svindyra) pressklipp, idag googlar man, det är bara metoden som är ny.
Det har förvånat mig att se så lite om Hillarp-böckerna. I Sydsvenskan skrev förstås Eva Ström och jag har sett någon till, men inte är det mycket. Det kommer kanske.
Och Dolph - är inte han en av de verkligt framstående kulturbärarna? Eller jag kanske förväxlar med Arnold Schwarzenegger.
Det vore väl konstigt om inte författare googlar på sig själv! Det gör ju vem som helst (och blir förskräckt över vilka spår man lämnar i cyberspace). ;)
Ja Ulrika, det sista du säger är egentligen ganska kusligt.
27 september 2011 10:22
[Image]Med anledning av en intressant diskussion hos Bernur vill jag bara lägga till några rader i ämnet. Är det så att man som författare googlar sitt eget namn? Ja, jag har gjort det i samband med att jag givit ut en ny bok, för att se vad och var det skrivits om den. Det är inte minst intressant att läsa vad som skrivs av bloggare.
Mina tre senaste böcker, utgivna av Tusculum, har fått mycket olika uppmärksamhet. Alla de andra som också skrev fick förstadags-recension i DN och några dagar senare i Svenskan. Den senaste, Långsamhetens nej, fick bara en handfull över hela landet, och ungefär lika många bloggare, vilket för övrigt var fallet också med Alvar Alsterdal-breven i En centraleuropeisk afton.
Min kommande bok skickas inte till pressens kulturredaktioner. Därför finns det heller ingen anledning av leta recensioner.
Förr om åren åkte jag då och då buss in till centrum och bläddrade i tidningar på biblioteket. Det behövs naturligtvis inte när man kan googla på sin nya bok.
Ingen gör det för att irritera eller på annat sätt störa tillvaron för recensenterna. Det är bara nyfikenhet som driver en. Till exempel mig.
4 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärKarin Stensdotter har också skrivit en lång kommentar till mitt inlägg. Det räknas som fult att googla sig själv, att man tar sig själv på för stort allvar, eller något. Äsch. Det är klart att man är lite eller rätt mycket nyfiken på vad andra ska tycka, oavsett vem de är.
Den andra aspekten är oerhört intressant. Hittills är det väl bara du och jag, och en trist recensent i Aftonbladet, som har skrivit om Rut Hillarp. Svd valde att ha en lång text om Dolph Lundgrens träningsbok i stället ...
26 september 2011 14:23
Björn, det första du säger tycker jag är en självklarhet. Förr i världen prenumererade man på (svindyra) pressklipp, idag googlar man, det är bara metoden som är ny.
Det har förvånat mig att se så lite om Hillarp-böckerna. I Sydsvenskan skrev förstås Eva Ström och jag har sett någon till, men inte är det mycket. Det kommer kanske.
Och Dolph - är inte han en av de verkligt framstående kulturbärarna? Eller jag kanske förväxlar med Arnold Schwarzenegger.
26 september 2011 18:37
Det vore väl konstigt om inte författare googlar på sig själv! Det gör ju vem som helst (och blir förskräckt över vilka spår man lämnar i cyberspace). ;)
27 september 2011 07:54
Ja Ulrika, det sista du säger är egentligen ganska kusligt.
27 september 2011 10:22