[Image] Foto: Astrid Nydahl
Skåne är sedan igår kväll inbäddat i tät dimma. Det hindrade oss inte. Vi stod som vanligt med fika ute vid Östersjön. En stor rovfågel satt i ett träd alldeles bakom oss. Det var helt vindstilla och tyst. Inte ett ljud, bara en liten aning av en vågrörelse i vattnet.

Jag funderade där, och senare hemma, på vad det är som gör det så svårt att helt stiga av från konfliktfyllda relationer. Det största hindret är förstås att de finns i sådan närhet. Allt det som är familj är också en källa till mer eller mindre befogade dramer.

Bakom oss har vi alla ett år av sorg och saknad. När jag plötsligt bara hade fem barn, efter att de i alla år varit sex, var det inte bara som att hugga av en bit av livet utan också som att rikta ett dråpslag mot allt det som är familjen. Jag beklagar mig inte, det har jag varken anledning eller rätt att göra. Men jag medger att det är tungt och att varje dag kan omsluta mig som just den täta dimman.

[Image] Där satt den, en bit bort bakom oss vid Landön. Foto: Astrid Nydahl