Varför tycks verkligheten spela så liten roll i dagens värld? Har det alltid varit så? Att inte vara rädd för islams utbredning vore ren idioti. Länder där islam är den största religionen eller där de troende utgör en stor minoritet har alla inre slitningar och konflikter. Muslimska länder är diktaturer eller uppvisar brister när det gäller mänskliga fri- och rättigheter, och de har nästan alla blödande gränser. Ett samband bevisar inte kausalitet, men att helt utesluta att så är fallet tyder på dumhet eller verklighetsförfalskning. Ulla W
19 januari 2014 13:47
Anonym sa...
Flitiga högerjägaren Lisa Bjurwald har låtit meddela att hon inte vill se Sverige islamiserat. Ändå tycks hon välkomna Islam varför jag utgår från att hon representerar en klimatteori a la Montesquieu. D.v.s. här uppe i vår fria humanistiska stormaktsvärld formas varje individ till inte viking men upplyst och sekulär socialliberal. Det kan ta nån generation men sen djä.... Inom varje homo sapiens finns det en svensk som likt ett Alien väntar på den rätta temperaturen för att komma ut. HUBERT
19 januari 2014 19:48
[Image]
Carl
Rudbeck, journalist med mera, har i många år skrivit om både sådant som
kretsar kring eller som direkt rör religionen islam i tidnings- och
tidskriftsartiklar. Han har också skrivit mycket om islamismen, det vi
kallar politisk islam, och allt vad den innebär av vardagliga konflikter
och terrorism, såväl i islams egna länder och då särskilt i Pakistan
och Afghanistan som i Europa och USA. Jag har egentligen aldrig blivit
riktigt klok på var Rudbeck står när det gäller islam som religion och
politik. Hans bokIslam och liberalismen läser jag därför med mycket stort intresse. Men den gör mig ställvis
också konfunderad eftersom de olika ståndpunkter man kan inta alla tycks
sväva över hans text. Essän Islam och liberalismen sägs syfta till att
”hyfsa en debatt” och möjligen bidra till att ”sätta frågetecken i
kanten på den skrämselpropaganda” han tycker förekommer. Jag är dock
inte så säker på att det han betecknar som skrämselpropaganda alltid ens
är propaganda. Med de senaste trettio årens utveckling måste vi utgå
ifrån att människor är rädda för islam.
Rädslan dämpas
inte heller av den stora inflyttningen av muslimer till våra länder, här
i Sverige tänker jag konkret på den stora somaliska inflyttningen,
liksom tidvis också omfattande människoströmmar från Irak och Palestina,
och nu senast från Syrien. Förekomsten av islam i svensk vardag orsakar
mycket oro och rädsla, inte minst förstärkt av varje nytt moskébygge
och den mediala kampanj som säger att all kritik mot islam ska betecknas
som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.
Dessvärre
hakar Carl Rudbeck i hög grad på denna vilja att stävja en opinion och
förse den med giftstämpel. Och samtidigt som han varnar för
slentrianmässiga anklagelser om ”islamofobi” mot minsta kritik, säger
han att kritiken – ”den islamofoba diskursen” – ingår i en nästan
tusenårig tradition. Därmed påstår han de facto att våra dagars
islamkritik står på en diffus kristen grund och ansluter till korstågen
och den kristna kyrkans krig mot islam. Det är ett fåfängt försök att
lura in opinionen i en fålla den aldrig ens tänkt sig höra hemma i.
Opinionen vi ser varje dag stammar då mer ifrån ett sekulariserat
samhälles alldeles förnuftiga förväntan om att stat och religion är två
helt olika storheter och en självklar känsla av att ingen, vare sig i
Europa eller USA, vill låta sig styras av en medeltida hederskodex i ett
modernt samhälle.
När Rudbeck diskuterar olika
muslimska teologer blir det svårt att se hur hans tanke ser ut. Han
förmår visserligen visa att Tariq Ramadan är en europeisk muslim som
talar med kluven tunga, men han drar inga slutsatser av det. Finns det
skäl tro att Ramadan gör så därför att han är en svårt begåvad ättling
till Muslimska brödraskapets grundare Hasan al-Bana, och att han vet att
den stora muslimska befolkningen i Europa inte rakt på sak kan redovisa
alla sina framtidsdrömmar utan att de måste gå försiktigt fram och
gärna tala med européer på européers vis och med muslimska bröder på
islamiskt vis? Rudbeck skriver:
”Det är
lätt att mobilisera islamkritiska röster när islam representeras av Abu
Hamza al-Masri och Abu Qatada men det blir betydligt svårare när Tariq
Ramadan gör det. Men han har många kritiker som menar att under hans
demokratiska fernissa döljs en mer hårdför islamist”.
Jag
frågar mig därför om det inte är just predikanter som Ramadan som måste
granskas, debatteras och kritiseras? Att bara lyfta fram de till det
yttre mest extrema bidrar inte till en djupgående islamkritik. I just
detta sammanhang blir jag djupt oenig med Rudbeck när han säger att
kritiken ”måste som sagt, komma inifrån islam. När icke-muslimer
formulerar den kan den lätt avfärdas som resultat av bristande
förståelse eller till och med som ett utslag av islamofobi”. Det kunde
inte vara mer fel, eftersom varje religiös rörelse i människans historia
dels reformerats inifrån, men förändrats också som ett resultat av
omgivningens kritik.
Varför skulle det vara annorlunda
med islam? I vårt eget land bestod den stora vågen av kristendomskritik
av röster både från kristna och ateistiska miljöer. När vi talar om
kristen anti-semitism så är det naturligtvis inte ett problem som judar
ska behöva anstränga sig att kritisera, det är också och i lika hög grad
en angelägenhet för hela det sekulariserade samhället. Samma sak måste
gälla muslimskt judehat. Ska vi vänta på Tariq Ramadan för att få
exponera och kritisera det, eller får vi lov att agera självständigt och
nu? Rudbecks resonemang är bitvis av sådan karaktär att man själv måste
argumentera emot dem för att framställningen ska te sig meningsfull.
Rudbeck
går noggrant igenom såväl islam som liberalismen, men det är svårt att
se att de två någonstans skulle mötas. Tvärtom visar hans text att
islam, i samma utsträckning som andra religioner, vill vara sanningen
med stort S, och därmed omöjlig att förena med en liberal samhällssyn.
Han redovisar såväl pessimistiska som optimistiska framtidsscenarier.
Reformering av islam tycks inte nära förestående och den lever i en
civilisatorisk stagnation, vilket Rudbeck menar ha många orsaker. De
orsakerna går jag inte in på här, utan nöjer mig med att säga att den
stora fördelen med den här lilla boken är att den sätter igång en
tankeprocess hos läsaren. Så sker inte minst när författaren vill
övertyga mig om att islam kommer att leva i en form av sämja med de
sekulära i Europa. Det kommer att ske, avslutar han sin bok med att
säga, när muslimerna argumenterat för sin sak.
”Framtiden
är inte skriven utan vi får skriva den själva och då helst
tillsammans.” Jag har mycket svårt att se att ett sådant ”tillsammans”
är möjligt ens inom en ganska avlägsen framtid. Alltför mycket talar för
att det blir tvärtom.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärVarför tycks verkligheten spela så liten roll i dagens värld? Har det alltid varit så? Att inte vara rädd för islams utbredning vore ren idioti. Länder där islam är den största religionen eller där de troende utgör en stor minoritet har alla inre slitningar och konflikter. Muslimska länder är diktaturer eller uppvisar brister när det gäller mänskliga fri- och rättigheter, och de har nästan alla blödande gränser. Ett samband bevisar inte kausalitet, men att helt utesluta att så är fallet tyder på dumhet eller verklighetsförfalskning.
Ulla W
19 januari 2014 13:47
Flitiga högerjägaren Lisa Bjurwald har låtit meddela att hon inte vill se Sverige islamiserat.
Ändå tycks hon välkomna Islam varför jag utgår från att hon representerar en klimatteori a la Montesquieu.
D.v.s. här uppe i vår fria humanistiska stormaktsvärld formas varje individ till inte viking men upplyst och sekulär socialliberal.
Det kan ta nån generation men sen djä....
Inom varje homo sapiens finns det en svensk som likt ett Alien väntar på den rätta temperaturen för att komma ut.
HUBERT
19 januari 2014 19:48