1 – 12 av 12
Anonym Bengt O. sa...

Ja, Thomas, jag vill verkligen inte vara historielös men det jag kunde läsa om "Folket har aldrig segrat" osv gjorde faktiskt ett gulligt intryck på mig. Gärna skulle jag vilja läsa hela tidskriften, speciellt kanske din artikel. Nationalteatern är ju i stort sett glorifierad nu för tiden och många av deras låtar spelas nu och då.

Dessutom känner jag en viss affinitet till vad som verkar ha varit grundtonen. "Nationellt obeoende" är visserligen på inget sätt min grej men att rockmusiken är "reaktionär" och "imperialistisk" skriver jag under på. Men nu är det kanske inte direkt US-amerikansk imperialism utan den internationella musikindustrin. Där inte minst Sverige spelar en betydande roll genom att t.ex. skriva azerbejanska bidrag till schlagerfestivalen. (Jag skriver "schlagerfestival" för det fall att någon rockfanatiker skulle läsa denna kommentar - jag vet att det kan reta upp renläriga till rödglödgat raseri ;-) )

Och folket har ju förlorat över hela linjen fast man inte märkt det.

Jag skriver detta under påverkan av den just nu pågående Donauinselfestivalen där många hundra rockband och enskilda musiker spelar på den 24 km långa konstgjorda ön i Donau för hundratusentals besökare i två dagar. Via högtalare får hela stan ta del av detta. Arrangörer är Wiens socialdemokrater.

Men samtidigt pågår ju över hela stan "Wiener Festwochen", detta år med tyngdpunkt på Wagner och Verdi. Undrar vad maoisterna skulle ha tyckt om detta?

Hoppas du inte tycker att jag varit alltför vanvördig. Det var intressant att läsa om dina första litterära spår och naturligtvis beundrar jag din idealism och ditt arbete även om jag inte kan stödja allt idéinnehåll.

22 juni 2013 17:51

Blogger Inre exil sa...

Bengt, tack för ditt fascinerande inlägg. Svar är skickat till dig privat!

22 juni 2013 18:46

Anonym Bengt O. sa...

Tack Thomas - det blir intressant läsning. Återkommer eventuellt.

22 juni 2013 19:47

Blogger Inre exil sa...

Känn dig inte tvingad till det Bengt, bara läs skriften och häpna, förundras, njut och återkom till det förflutna några timmar, det är, om inte annat, lite lärorikt och fascinerande

22 juni 2013 19:56

Blogger Björn Nilsson sa...

Har man något bra exempel på att folket segrat till fiendens musik? Verdi och Wagner nämndes ovan av Bengt O. Verdi kan betraktas som vännen (tror jag) men Wagner ganska säkert som den onde fienden.

Jag tittade efter gatuadressen till Oktober men hittade den inte. Clarté hade lokaler i en gammal kåk på Surbrunnsgatan (kristna tidningen Dagen fanns någonstans i närheten). Kan det ha varit där? Var uppe på Clarté en gång och pratade med Kalle Hägglund faktiskt, måste ha varit tidigt sjuttiotal. (Och var det på Surbrunnsgatan så är det i Vasastan, i den del som gamla stockholmare tidigare kallade "Sibirien" för det var så fattigt och eländigt där.)

24 juni 2013 18:47

Blogger Inre exil sa...

Björn, det var Holländaregatan alldeles intill torget där saluhallen ligger (låg i alla fall). Visste inte att Kalle H hade jobbat på Clarté före Oktoberförlaget. Kanske har du sett att jag haft en längre text om honom här i bloggen.

24 juni 2013 19:31

Blogger Björn Nilsson sa...

Aha, i samma hus där Oktoberbokhandeln låg, alldeles invid Centralbadet! Och då blir det, vill jag som gnällig urstockholmare påpeka, fråga om Norrmalm!!! Jo, jag har sett Kalle H-texten också. Undrar om han inte var Clartéredaktör när vi möttes. Mitt nedslag i Clarté då var, vad jag minns, att jag skrev en liten recension av Kadarés "Den döda arméns general" som kom ut på ett vanligt borgerligt svenskt förlag vid den tiden. Sedan har jag inte haft något med Clarté att göra förrän under de senaste kanske två åren när jag skrivit några saker.

24 juni 2013 21:14

Blogger Inre exil sa...

Ser du Björn, nu måste jag köra ett helt varv till. Javisst, det var bokhandeln som låg där. Men Oktoberförlaget och Gnistans redaktion låg på Nybrogatan och det var bara tre stenkast från Saluhallen på Östermalm.

Minnet är en konstig maskin. Den måste få ta ett hack i taget! Ursäkta att jag förbryllar dig.

24 juni 2013 21:40

Blogger Inre exil sa...

Och så ett ps. Vi ska vara tacksamma för att Bonniers introducerade Kadaré på svenska, både med den du skrev om, och med Krönika i sten (jag har gått i de där gränderna i Gjirokastër och tänkt på att Kadaré sa att det var den enda stad i världen där man kunde snubbla på gatan och hamna på ett hustak, så brant var den byggd).
Sedan tog Oktoberförlaget bara tag i den där bröllopsromanen, och så har Bonniers givit ut en hel rad av hans böcker. Svenskan är ett av de få språk som varit privilegierade med Kadaré. Men det senaste årtiondet har de tappat intresset och det är synd för han har utgivit väldigt intressanta böcker om livet både under och efter Hoxha-epoken (ett par av dem finns på engelska)

24 juni 2013 21:44

Blogger Björn Nilsson sa...

OK, Östermalms saluhall ligger på Östermalm, till och med vid Östermalmstorg - det kan jag inte säga emot! Östermalm alltså. Det måste ha varit i sista versen innan stadsdelen rensade ut plebejerna från innergårdshusen och det blev flådiga bostadsrätter av hela klabbet. Visste inte att Gnistan hade redaktion däruppe, men så var jag ju inte inblandad något i KFML/SKP:s inre liv heller.

24 juni 2013 21:48

Blogger Inre exil sa...

Jo, så var det. Min Fabrik utkom 1976 så det handlade om de åren. Mitt sista besök där ägde rum hösten 1978 då jag försökte övertyga Stefan Lindgren att trycka min intervju med Ymer Minxhozi, chefredaktör för Albania Today, eftersom det han sade i intervjun förebådade hela brytningen med kineserna. Istället gav AKP(ml) ut intervjun. Det var rätt ruffiga lokaler där uppe då och Oktoberförlaget huserade allra högst upp under takåsarna. Våningen under satt Gnistangänget. Men Rödluvan under Anders Sundelin satt i en helt annan del av stan, var minns jag inte för jag besökte honom en enda gång samma år - det är jag säker på eftersom vårt tredje barn tillverkades under den resan och föddes 30 dagar in på det nya året, 1979.

24 juni 2013 21:52

Blogger Björn Nilsson sa...

Det där med kineserna är "en annan historia". Har sett någon antydning om att albanerna hade rätt i sin polemik mot Mao. Skulle (kanske) vara intressant att veta mer om det.

Nåja, har du träffat de ledande på Gnistan har du väl mött en hel del av dagens väletablerade journalist- och kulturknuttar. Men Stefan är ju ännu aktiv i solidaritetsarbete, mest vad det gäller Afghanistan tror jag.

24 juni 2013 22:36

Du kan använda vissa HTML-taggar, t.ex. <b>, <i>, <a>

Kommentargranskningen har aktiverats. Alla kommentarer måste godkännas av bloggskribenten.

När du skickat din kommentar kommer vi att be dig logga in igen.