1 – 2 av 2
Anonym annannan sa...

Det här är oerhört intressant för en som intresserar sig för skrivande men inte är en skapande författare. Visserligen tror jag att den genre som du skriver i Thomas, skulle kunna ligga inom räckhåll för mig också (vad vi forskare skriver är ju en slags essäer, om än språkligt ganska fyrkantiga och skrivna på ett annat språk än vårt modersdito), och kanske kommer jag dit en gång, men inte idag.

Orons bok är ett slags Vaka över tystnaden från nittonhundratalets början. Pessoa och Montaigne är sådana personer som jag inte kan låta bli att spekulera kring - skulle de ha bloggat om de levde idag? Pessoa hade inte haft pengar att betala ett bredbandsabonnemang, men nog hade han hittat något café i Lissabon med gratis trådlöst nät. Han hade nog haft svårt att värja sig. Men Montaigne - hade han dragit in bredband där i tornet hade kanske hela idén med det inåtvända tänkandet gått förlorad.

Jag förstår att det finns ett obehag, ett lidande, i tillvaron, i skrivandet, för dig och för Pessoa. Jag förstår också, och det även inifrån, tror jag, "Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. ". Somliga drag och drivkrafter har man, dem kan man inte göra sig av med hur mycket andra än välmenande säger till en att inte arbeta så mycket.

Men det här med att skrivandet förstör en, att "den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv", det står jag frågande inför. Nog förstår jag att valet att vara fri skribent innebär avsaknad av ekonomisk trygghet och tydligt yrkesmässigt ramverk, men är det verkligen det du syftar på?

Hur är det möjligt att skrivandet förstör en samtidigt som det inte finns något alternativ till att skriva? Eller är det bara ännu en av dessa paradoxer som livet och Pessoa är uppbyggt av?

1 mars 2012 07:36

Blogger Inre exil sa...

Anna, jag vill bara uttrycka min tacksamhet över din kommentar. Den sporrar mig att gå vidare. Men som jag är fullt upptagen med nya boken nöjer jag mig med att tacka dig. Möjligen borde jag tillägga att det sista du skriver egentligen sammanfattar det bra, vi har att göra med det paradoxala. Det finns en kärlek och en avsky i samma känsla för detta sätt att leva. Det nödvändiga som ibland blir en allt för tung börda. Tack!

1 mars 2012 10:17

Du kan använda vissa HTML-taggar, t.ex. <b>, <i>, <a>

Kommentargranskningen har aktiverats. Alla kommentarer måste godkännas av bloggskribenten.

När du skickat din kommentar kommer vi att be dig logga in igen.