Milosz är och förblir en av mina stora litterära möten: En fri ande, men ansvarlig och ömmande för mycket, sanningskär, självrannsakande, med mild humor och allt vad jag nu kan komma på. Dessutom en av de lugna klassiska poeterna. Perspektivisk.
Tack Gabrielle. Du ska nog bekanta dig med Venclova, han är en mycket fin författare i samma anda och tradition som Miłosz.
13 december 2012 14:11
[Image]
Foto: Ulrika W.
Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czesław Miłosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001,
översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och
Rikard Wennerholm).
I denna dubbelvolym för vi
återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czesław Miłosz. Hans
samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas
Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste
representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger
att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den
totalitära utmaningen.”
Tomas Venclova föddes 1937 i
Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt
sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985
filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och
litteratur.
Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.
I
Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt
som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det
mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):
”Hur
som helst var Litauen under sina bästa epoket ett land där judarna
upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den
kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…)
Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt
taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk
litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog
form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk,
alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället
betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band
med oss.”
Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Venclova igen:
”Vår
synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga
skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de
reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt
talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”
Och
på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land, inte
tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina
underavdelningar. Litauen var en av dem.
Hade detta
något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes
av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den
politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.
Låt
oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på
yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok
som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck.
Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller
gröna.
(Denna text ingår i ett längre avsnitt i min bok Kulturen vid stupet)
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärMilosz är och förblir en av mina stora litterära möten: En fri ande, men ansvarlig och ömmande för mycket, sanningskär, självrannsakande, med mild humor och allt vad jag nu kan komma på. Dessutom en av de lugna klassiska poeterna. Perspektivisk.
Venclova kände jag inte till.
Tack för en fin text.
13 december 2012 14:05
Tack Gabrielle. Du ska nog bekanta dig med Venclova, han är en mycket fin författare i samma anda och tradition som Miłosz.
13 december 2012 14:11