[Image]
Vem minns dem? Varför måste de minnas? Wolverhampton, Remembrance Day 2012. Foto: Astrid Nydahl
Den 1 juli 2016 publicerade
Nobelpristagaren i litteratur för i år, Kazuo Ishiguro en artikel i Financial Times om resultatet av
Brexit-omröstningen, som uppenbarligen låtit tala om sig i Storbritannien. Han
inleder med dessa ord:
”Since last Friday I have been
angry. I began by feeling angry towards those who voted Leave, all those who
campaigned on that side. Then I felt even more anger towards David Cameron for
allowing such a vastly complex, far-reaching, destiny-shaping decision to be
made, not through our time-honoured processes of parliamentary democracy, but
in a referendum few had demanded, and whose terms and rules (Minimum turnout?
Required margin for victory?) had not been debated, so effectively didn’t
exist. Angry that one of the few genuine
success stories of modern history — the transforming of Europe from a
slaughterhouse of total war and totalitarian regimes to a much-envied region of
liberal democracies living in near-borderless friendship — should now be so
profoundly undermined by such a myopic process as took place in Britain last
week. I am angry that the UK is now very likely to cease to exist, only two
years after the Scottish referendum seemed to secure its future. But anger will
make a treacherous guide in our current situation, and it is imperative we
think and act coolly. We are where we are, and there is still a huge amount
left to play for. I believe, in fact, that in the coming weeks, what we face is
a fight for the very soul of Britain.”
[Image]
För vem stupade de? Minnesplats i Wolverhampton. Foto: Astrid Nydahl
Ishiguro tar fasta på en
aspekt av Europeiska unionen som vi är många att ha gjort: drömförvandlingen av
vår kontinent från slakthus till liberal demokrati med grannländer i nära
nog gränslös vänskap. Ja, vi trodde kanske på det. Men de där orden beskriver
ju en utopi, och som alla utopier en totalitär önskedröm som saknar väsentlig förankring i
verkligheten. I Sverige är vi, liksom man är i Storbritannien numera, glada för
utopier. Jag ska inte vara raljant. Jag förstår att Ishiguro menar det på
allvar. För honom är Brexit synonymt med återvändandet till slakthus Europa. Och det är
landets själ som står på spel.
Det är ett lustigt – eller i varje
fall ett ohistoriskt – argument. När blev Storbritannien denna motsats till
slakthuset? Hur såg dess själ ut före EU och hur har den sett ut sedan dess? Är kolonialismens epok bortglömd? Är krigföringen på Nordirland
bortglömd? Förhållningssättet till Skottland? Falklandskriget? Samväldespolitiken runt om i världen, är den alldeles bortglömd i resonemanget? Är det inträdet
i EU som befriar landet från dess historia, så är det i så fall också ett
mycket kortsiktigt argument.
Han försöker sedan i
artikeln resonera kring hur han skulle ha agerat själv, vore han en
”ytterhögerstrateg”. Sedan 1930-talet har det inte funnits ett bättre tillfälle
att driva landet, ”Little England” och dess främlingsfientlighet in i "nynazistisk rasism", skriver han. Blev det inte lite för mycket där? Ska man
uttrycka sig positivt om motsatsen till Brexit bör man akta sig för att
ironisera över den egna nationen och använda begrepp som ”Little England”.
Jag är inte särskilt säker på att
nej-rösterna avgavs i första hand av några xenonofobiska skäl. Jag tror att det
finns mycket enklare förklaringar: en är krasst ekonomisk, en har med
självkänsla att göra. Britterna – så kallat vanligt folk – är dödströtta på att
se sina välfärdssystem urholkas, levnadskostnaderna dramatiskt stiga och
därtill att ständigt få höra att man uppför sig illa mot landets växande
muslimska befolkning, som om inte engelsmannen själv visste bäst vem han eller
hon var och är. Ishiguros argument:
Yes, I am aware that many Leave
voters voted that way wanting to stop “uncontrolled immigration”. I realise
that “taking the country back” and “sovereignty” were for many people just
euphemisms for “kick out the migrants”.
Inte heller det är jag övertygad om.
Att ”sparka ut invandrare” är det kanske inte fråga om. Jag tror snarare att Brexit är
ett uttryck för en djup vantrivsel, trötthet och uppgivenhet: vi orkar inte med
mer av det här, vi vill ha slut på islams spridning, moskéerna svampliknande
uppväxt i minsta lilla samhälle över hela landet, de nya moralreglerna som
föreskriver tvångsgifte, omskärelse av små flickor, slöjtvång, vi vill ha slut på gruppvåldtäkterna, terrorattentaten, de ständiga kraven på att det är vi och inte invandrarna som ska anpassa sig.
Det motsvarar inte Ishiguris
nidbild. Det är ett stycke verklighet med högst konkreta problem.Varför blunda
för dem? Varför inte se hur de hela tiden ökar klyftan mellan folket och den
politiska eliten?
Nå, han vill ändå skilja på det han
kallar rasister, och vanligt, ”decent people” som blivit allt argare, ”angry
and anxious about their lives, and the prospects for their children’s lives”.
Jag vill inte själv bidra till att sprida nidbilder. Så tror
jag inte för ett ögonblick att Ishiguro vill försvara det förfärliga som händer
runt om i Europa och som inte minst drabbat hans eget London så svårt. Men jag
tror att han är naiv. Det som beskrivs som varningar mot fascismen – till exempel
som underliggande budskap och ärende i Återstoden av dagen – kan feltolkas och
idag uppfattas som bagatelliseringar av en helt annan och ny typ av fascism, den stora
plågan islamofascismen, eller jihadismen/islamismen som jag själv väljer att benämna den.
En sådan förnekelse och bagatellisering är den största
olycka jag kan tänka mig, eftersom den bara ser ett av två hot mot friheten i
Europa. Att det också finns en ”gammaldags” återuppväckt europeisk nazism och fascism på marsch är
jag i högsta grad medveten om (i vårt land representerad av NMR). Ibland ser den ut som en parodi på Hitlers
nationalsocialism och Mussolinis fascism. Men ibland ser den faktiskt ut precis
som det den är: ett totalitärt hot, en rörelse som mobiliserar människor som
slungats ut i marginalen av en politikerklass som hellre värnar sina privatekonomiska privilegier än sina egna nationers grundläggande traditioner, strukturer och folk.
Som så många andra har Inshiguro en "lösning" på dilemmat. Han
vill ha en andra folkomröstning. Hade det inte varit så bedrövligt och
intellektuellt ohederligt kunde man bara ha skrattat åt det faktum att varje
gång en folkomröstning leder till ”fel resultat” måste den göras om.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret