[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Mina första 30 år levde jag i
Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den
numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda
stadsdelen Lorensborg. Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna
och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet
på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claës. De tumultartade
åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21
blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten,
längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men
med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.
Vår
första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt,
flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände
till Malmö för sex år på Bellevuegården. Birgitta var gravid med vårt fjärde
barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp
blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den
stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det
enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom
livet att levas.
Vi
fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma
lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Ekerwald
säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har
jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra
Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med
det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.
I
takt med att de kroniska sjukdomarna gett sig till känna har också det målet
tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva
i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och
anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om
Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen
mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen
tillbaka på eftermiddagen).
Ett
flyktförsök gjorde jag 2003, då jag hyrde ett torp mitt inne i skogen,
precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart
drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det
var skog, skog, skog vart man än vände sig.
Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och
se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en
sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn. Här lever jag nu
med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för
samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen
och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland. Kanske får jag sluta mitt
liv i den drömmen. På flykt har jag alltid varit, men någon gång måste flykten
upphöra. I bästa fall stannar jag då i drömmen och minnena.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret