Instämmer till fullo! Rasmussens Mahler-bok är en utomordentlig introduktion till hans musik men också fascinerande läsning för den som (ännu) inte är den Mahler-älskare som han själv och vi med honom är. Själv har jag med posten just fått en ny inspelning av Mahlers nia med Bernhard Haitink dirigerande Symphoniorchester des Bayerischen Runfunks. Högtid väntar!
Tack Einar, nian har jag också, dock i annan inspelning. Ändå är det sångerna jag tycker allra mest om, dessa pärlor.De jag nämner i artikeln: Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen.
Annars blev det ju mest Mompou här. Tycker alltmer om de fyra skivorna!
31 juli 2012 17:55
[Image]
Författaren Carl-Göran Ekerwald talade i Östersund i maj 2011. Han påminde sig hur Mahler kommit till Niagara och utbrustit: ” Äntligen ett fortissimo!” Detta är en anekdot som står i harmoni med alla anekdoter det finns om Gustav Mahler. De må ha verklighetsförankring eller inte, men de anknyter alla till kompositörens egenskaper och särdrag. Karl Aage Rasmussen är den senaste i raden som färgsätter sin bok om honom med sådana, de är både roliga och ger liv åt texten.
Med tanke på att hans bok om Svjatoslav Richter redan finns på svenska kanske man vågar hoppas att också Mahler-boken blir översatt.
När
Janet Baker sjunger Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder
eines fahrendes Gesellen – då vet jag var jag hör hemma. Jag hör
förresten just dessa också med Andreas Schmidt. Ibland tar jag också
fram en inspelning från 1967 av fjärde symfonin med Concertgebouw
Orchestra från Amsterdam under ledning av Bernhard Haitink, därför att
sopranen Elly Ameling där sjunger sista satsen Sehr behaglich.
Det
fascinerande med Rasmussens bok är inte så mycket det musikanalytiska,
utan hans förmåga att skriva kulturhistoria. Här ingår Mahler både i
en krets och i en tid. Han har något att blicka tillbaka på (där blir
såväl Bach som Beethoven inspirationskällor), han ser fram emot något.
Runt Mahler pågår politiska och sociala strider, "allt fast och
beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna
tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga
förbindelser med nyktra ögon", skrev ju Karl Marx. De klassmässigt
bestämda rum där hans musik ska tas emot antingen krackelerar eller
upphör. Vad kan en liten tysktalande judepojke sätta emot tidens starka
strömningar av hatisk nationalism?
Sig själv beskrev han så
här: ”bøhmer blandt østrigere, østrigere blandt tyskere och over alt
jøde, altid udbuden, aldrig velkommen.” Länge betraktades han i
musikvärlden som
”en teaterdirigent der skrev, hvad tyskerne kalder
Kapellmeistermusik; en komponist der forurenede den ædle symfonigenre
med kaotiske formforløb, teatertorden, sødladne barndomsminder og
privatføleri…”.
Rasmussen säger att Mahler gärna blandade
militärmarscher, kyrkokoraler, folkvisor, trumpetfanfarer, judisk
klezmer och tidens dansmusik till tätt vävd polyfoni. På detta sätt
använde han sig av musik med låg status för att uppnå en kontrastverkan
på samma sätt som det ju sker kollisioner i människans känsloliv.
[Image]Femton
år gammal började han på traditionsrika musikkonservatoriet i Wien.
Och han var bara tjugo när han fick anställning som kapellmästare på en
kurort nära Linz. Han blev förödmjukad av den banala repertoaren och
tog sig vidare till Laibach (Ljubljana) där man tog sig an de stora
kompositörerna. Sedan bar det i rasande fart vidare under sjutton år
till olika operascener.
Sedan han hamnat i den nybyggda operan i
Budapest började det som kunde ha blivit ett gott liv. Rejäl lön,
motsvarande runt hundratusen i dagens penningvärde om året, han tog
systern Justine till hushållerska. Här fick han konstnärlig makt. Men
det var också här som spänningarna var som störst. Mahler gjorde ändå
fel.
Hans stora kärlek till den tyska repertoaren mötte förstås motstånd
(jämför med dagens situation i Ungern!) och två ungerska
nationalister i operaledningen motarbetade honom med alla,
”også
antisemitiske midler. Han blev fremstillet som den alltid
bedrevidende, gestikulerende jøde der som en gøgeunge vile mase allt
ægte ungarsk ihjel i musiklivets ædleste rede”.
Ja, nog känner man
igen det. Inget nytt under himlen. Det som drabbade Mahler då drabbar
andra idag.
[Image]Dubbelmonarkin nationalister hade vind i seglen. Mahler sista uppsättning i Budapest blev Mozarts Don Giovanni.
Det
finns oerhört mycket att säga om den här boken. Jag tog bara tag i
några uppenbara trådar. Rasmussen berättar ju om familjen, vännerna,
kollegorna och hinner med så mycket i den här djupt personliga boken som
faktiskt bara är runt tvåhundra sidor tjock. Men vad säger man om
böcker som oupphörligen inspirerar? Man går vidare. Lyssnar till musiken
igen, läser vidare, hittar nya små eller stora stigar för den
musikaliska samvaron och erfarenheten.
Samtliga Karl Aage Rasmussens böcker har den egenskapen.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärInstämmer till fullo! Rasmussens Mahler-bok är en utomordentlig introduktion till hans musik men också fascinerande läsning för den som (ännu) inte är den Mahler-älskare som han själv och vi med honom är.
Själv har jag med posten just fått en ny inspelning av Mahlers nia med Bernhard Haitink dirigerande Symphoniorchester des Bayerischen Runfunks. Högtid väntar!
31 juli 2012 13:27
Tack Einar, nian har jag också, dock i annan inspelning. Ändå är det sångerna jag tycker allra mest om, dessa pärlor.De jag nämner i artikeln: Kindertotenlieder, de fem Rückertlieder och Lieder eines fahrendes Gesellen.
Annars blev det ju mest Mompou här. Tycker alltmer om de fyra skivorna!
31 juli 2012 17:55