[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Han grundade tidskriften Prospect 1995, han är
direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i Storbritannien.
Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i de stora
brittiska tidningarna, som Guardian och The Times. Hans namn är David
Goodhart och har publicerat en bok som skakat om den brittiska
offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i
synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och
tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu
snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter
The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden
”Successes and failures of post-war immigration”. En islamkritisk
debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och
frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens
problem, med orden:
”The mental
resemblance of modern day left liberals with foolish children is routinely
observed on a daily basis, and quite magnificently so in the instance of one
David Goodhart, a left liberal who has only recently become aware that flooding
Britain with inassimilable Third Worlders might turn out to be just as
dangerous for an entire country as an unguarded electric socket is to a child.”
Läser man boken kommer man snart till slutsatsen att
Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar sig en
problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största
allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter.
Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.
The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att
den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin
historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992.
Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna
och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska
utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi.
Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den
nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation
till multikulturens förväntade parallellsamhällen.
Goodhart talar om olika former av
multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva
formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och
separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer
därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det
brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk,
kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt
definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer
sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av
social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar,
vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i
en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade
gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna
normerna.
Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I
politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat
dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och
skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras
bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med
engelsmännen själva.
Vad är då grundproblemet med massinvandringen.
Goodhart svarar klart och tydligt:
”Storbritannien har haft för mycket av den, för
snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de
minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.”
Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel,
utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.
Med introducerandet av multikulturen har England sedan
1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för
vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela
erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska
parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta
industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan
det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna
jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig.
Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och
svenskar varit tabubelagt:
”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under
de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på
delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ”
Människor behöver känna sig värdefulla och
efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen gör varken det
ena eller det andra, konkluderar Goodhart.
I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its Spots”
gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt utmärker
Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger Goodhart, det
finns heller ingen explicit nationellt omfattande multikultur-politik. De två
omständigheterna må hänga samman, men min egen syn på fenomenet är att ett
utmärkande drag är just att man kan fylla det med vilket innehåll man vill,
bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det handlar alltjämt mer om
en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair sammanfattade med orden
”The right to be different, the duty to integrate”. Goodhart själv har en
bättre sammanfattning, då han säger att multikulturen oftast presenterar sig
med storslagna liberala uttalande från människor som vet väldigt lite om vad
som händer i verkligheten.
En mycket viktig aspekt är det faktum att
religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med
fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som
”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam
konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i
norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition
av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”
Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att ta
till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de flesta
britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman
Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå
skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många
av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som
hände.
Jag vill påstå att The British Dream är en bok som
fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för
människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar
att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga
argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret