[Image]
”Han är Guds jude. Han kämpar inte
för Palestina. Han hatar sionisten som med hjälp av skrattretande
europeiska medel vill upprätta en judendom som inte längre vore någon
judendom, eftersom den inte har väntat på Messias och på Guds
sinnesförändring, som helt visst kommer. Det ligger i denna dåraktighet
lika mycket offervilja som i tapperheten hos de unga chaluzim som
bygger Palestina – även om den senare leder till ett mål och den förra
till förintelse.”
Orden skrevs för nittio år sedan av
Joseph Roth i den för första gången till svenska översatta essän Judar
på vandring. På ett nästan kusligt sätt griper hans ord direkt in i vår
tid. Det som skrevs på 1920-talet fick redan på 1940-talet sitt svar:
de som valde den sionistiska vägen fick leva, de som i sin messianska
övertygelse stannade slutade som skorstensrök i den gigantiska
folkförintelse som nationalsocialismen beslutade och genomförde. Vi har
facit. Och vi vet hur denna motsättning blivit en del av
Israel/Palestinas öde.
Ändå är det inte motsättningen
mellan de politiskt aktiva nationalisterna och de messianska
gudsväntarna som är det centrala i Roths bok, även om den kastar en
skugga över allt han har att berätta. Det centrala kan istället sägas
vara den bild av östjuden som skapades i väst, både bland judar och
andra. Exiljuden Roth berättar om östjuden, detta vandrande hot som
betraktades som smutsigt, obildat, blottställt och därför oönskat,
också i den assimilerade judenheten i länder som Tyskland och
Frankrike. Han har en förmåga att ställa alla begrepp på huvudet när
han visar hur starkt det historiska bandet är mellan väst och öst, och
hur han rent faktiskt menar att begreppen är en aning falska, eftersom
det som på 1920-talet betecknades som öst, bara tio år tidigare hade
varit väst, i och med de nya gränsdragningar som första världskriget
orsakat:
”Vem är ’västjude’? Är det han som kan påvisa
att hans anfäder var i den lyckliga situationen att de aldrig måste
undfly de västeuropeiska respektive tyska pogromerna under medeltiden
och senare? Är en jude från Breslau, som under lång tid hette Wroclaw
och var en polsk stad, mer västjude än en från Krakau (Kraków) som än
idag är polskt? Är han vars far inte längre kan minnas hur det ser ut i
Posen (Poznan) eller i Lemberg (Lviv, Lwów) redan en västjude? Nästan
alla judar var en gång västjudar, innan de kom till Polen och Ryssland.
Och alla judar var en gång ’östjudar’ , innan en del av dem blev
västjudiska.”
[Image]Nittonhundratalets
första halva hade en strategiskt beräknande och ”klok” antisemitism.
Genom att spela på klyftan mellan öst och väst kunde man vända
västjudarna mot östjudarna för att senare slå till och mörda båda
grupperna.
Joseph Roths essä är klok, humoristisk
(alldeles oväntat mycket), den är reflekterande och den får mig att
läsa som vore den en flanörprosa, iakttagande, anspråkslös och ibland
fragmentarisk. Frågan är om jag efter den längre inledande texten inte
tycker allra bäst om de små stadsporträtten ur judiskt gettoperspektiv:
Wien, där beroendet av välgörenhet är så stort och Roth med glimten i
ögat konstaterar: ”Judar är goda schackspelare. De har också kristna
motspelare. En god kristen schackspelare kan inte vara antisemit”;
Berlin, dit ingen östjude sägs komma frivilligt och om judiska
Hirtenstrasse som är sorgligare än någon annan gata i världen; Paris där
judarna sägs ha det lätt (östjudarna lever ”nästan som Gud i
Frankrike”), och Roth konstaterar att judarna först i Paris blir
västeuropéer; ”De blir fransmän. De blir till och med patrioter”. Han
gör sedan några anteckningar om andra platser dit judar tagit sig, som
Italien där man till och med delar ut stipendier åt judiska studenter.
Det riktiga sorgebarnet är Ungern, som ”utvisar principiellt östjudar.
Ingen ungersk jude vill ta sig an dem. Majoriteten av de ungerska
judarna är – trots Horthy – nationalmagyariska. Den finns ungerska
nationalistiska rabbiner”.
I ett senare avsnitt
berättar Roth om amerikafararna, ”de modigaste” och de som ”med tungt
hjärta” gav avkall ”på sin familj och med lätt hjärta på sitt
fädernesland.” Till denna kategori räknar han också alla de som av
släktingar i Amerika fick löfte om båtbiljetter och som år efter år
fick höra att de ”far till Amerika” men ändå aldrig kom iväg.
Bokens
märkligaste kapitel är det sista, som är en lovsång till den unga
sovjetstaten. Roth menar att antisemitismen där utrotats, men han är
ändå skeptisk till att man ska kunna göra arbetare och bönder av
judarna. Skepsisen lyser igenom när han säger att sovjetstaten vill
lösa den judiska frågan med en kombination av teoretisk ofelbarhet och
”ädel och ren idealism”. Roth medger i efterordet att judarnas
situation i Sovjetunionen ”sannolikt har förändrats”. Därför är det
desto viktigare att läsa den inledning till en planerad upplaga 1937,
då så mycket hunnit hända i hela Europa, där man nu tydligt ser ”den
tarvliga, men begripliga hållningen hos en hotad småborgare”, det är
rentav fråga om ”antisemitiska instinkter som rentav Tysklands judar
visar när de vill visa sig som ”äkta tyskar”. De som har vett att fly
är människor som ”har glömt att vara judar; de börjar så smått lära sig
judeexistensen”. De vill inte glömma sin tyskhet och blir därför ”som
sniglar, som samtidigt bär två hus på ryggen.”Alldeles mot slutet
ställer Roth en uppfordrande fråga till det Europa som anser det vara
en plikt att sprida ”europeisk-kristen moral” till jordens alla hörn.
”Varför inte i Europa?” frågar han och fortsätter att beklaga att inget
europeiskt broderfolk tycks intresserat av att stoppa det som händer i
Tyskland. Principen om icke-inblandning medförde att Hitlers regim
kunde iscensätta det största och mest effektiva folkmordet någonsin.
Den pessimism som Roth visar mot slutet av sin essä skulle visa sig
alltför försiktig.
chaluzim(chalutzim) = en person som
reste till dåtidens Palestina och dagens Israel för att plantera träd
eller bosätta sig för att gagna landets utveckling.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret