Vill
man förstå på nytt kan med fördel läsa Kenan Malik. I Svenska Dagbladet skriver han bland annat om
tre nyckelfrågor för vår tid. Här om den tredje och sista:
Den
tredje nyckelfråga som jag vill ta upp är yttrandefriheten. Rushdie-affären var
en vattendelare vad gäller hur yttrandefrihet uppfattas. Den bidrog till att en
uppfattning om att man inte bör förolämpa andra kulturer fick fäste.
Rushdieaffären fick västerländska liberaler att internalisera fatwan, att anta
en moralisk förpliktelse att censurera. Den födde en tanke om att eftersom vi
lever i ett pluralistiskt samhälle, måste vi kontrollera det offentliga
samtalet om kultur och tro – vi måste tumma på yttrandefriheten så att den inte
väcker anstöt.
I dag
är inte längre Rushdieaffären den enda utgångspunkten för debatten om
yttrandefrihet, islam och om att väcka anstöt. Attacken på satirtidningen
Charlie Hebdos redaktion i Paris i januari 2015 – som tog elva människors liv –
var lika chockerande som fatwan och hamnade omedelbart i debattens centrum. Den
diskussion som följde på slakten i Paris – klagomålen på Charlie Hebdo för dess
”rasistiska” förlöjligande av islam, till och med från förespråkare av
yttrandefrihet – visade hur djupt internaliserad fatwan hade kommit att bli.
Genom
att på nytt berätta om Charlie Hebdo-morden och de följder de fick vill jag
visa hur de faktiska skämtteckningarna paradoxalt nog var irrelevanta i
kampanjen mot tidningen. Snarare var det vad Charlie Hebdo som institution
symboliserade som gjorde dess kritiker rasande. Tidningens verkliga brott var
inte rasism, utan att den utmanade det som kommit att bli ett budord för
samtida liberaler: ”Du skall icke väcka anstöt.”
Så
ser internaliserandet ut när en samhällsförändring till det sämre blir en
ursäkt för självutplåning. Av rädsla lägger "vi" band på oss och ler
inställsamt istället för att konsekvent och återkommande peka på de
orimligheter en sådan attityd leder till. Inom islam har den rentav ett namn:
vi förvandlas till dhimmis. I politisk mening innebär det att
hävdandet av det öppna och fria samhället underordnas beredvilligheten till
kulturell och social underdånighet. Vår frihet förvandlas till självcensur och
politisk korrekthet av den grövre sorten.
Den
som "väcker anstöt" får det inte bara som Rushdie, utan också som
Vilks och en hel rad andra. Hoten och mordförsöken tvingar människor under
jorden, eller som i Vilks fall till ett liv på hemlig ort med livvakter dygnet
runt. Massakern på Charlie Hebdos redaktion ingår i denna kedja av fatwor och
allmänna dödshot och genomförda mord. Attackerna i Köpenhamn mot Vilks och
synagogan är en logisk följd av detta. Allt hänger ihop på de mest kusliga
sätt. Därför ser vi sällan konsekvent politiskt försvar av yttrande-, tanke-,
och tryckfriheten utan en rad ursäktanden av det politiska våldets väg, i alla
fall när detta våld har sitt ursprung i religiöst motiverade kretsar.
***
Lørdag d.11. marts holder Lars Vilks Komiteen sin årlige
konference på Christiansborg - denne gang under emnet Hvor går kunsten
hen, når grænserne forsvinder? Ved arrangementet overrækæker komiteen også
sin ytringsfrihedspris, der i år går til den berømte syriske digter
Adonis. Det står der i en pressemeddelelse.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret