Tack Marianne och välkommen till min blogg. Nu ska jag kika in hos dig.
12 november 2013 12:28
Sven-Ove Johansson sa...
Att en högre klass föraktar en lägre är ju varken ovanligt eller onaturligt. Föraktet för SD-anhängare tycks sällan bero på egna erfarenheter av personer av detta slag, vilket antyder en "förvetenhet", ett brukande av lagervara. I och med tillkomsten av SD är det numera både tillåtet och även karriärbefrämjande att säga om SD-anhängare vad man annars i hemlighet anser om underklassen. I detta kan ligga en betydande tillfredsställelse.
Sven-Ove, det är en viktig infallsvinkel du presenterar. Tack för den, jag tror du har alldeles rätt. Föraktet för den fattige lyser igenom hela vår tid. Och den fattige förväntas kanske knipa käft.
12 november 2013 19:59
Anonym sa...
Ja visst! "Huru tackar jag icke min fiende när jag slungar mitt spjut." Nietzsche. Hur intill tårar av tacksamhet fyllda är inte Sahlin, Ullenhag, Expo, SDS kultur, etc av SD's själva existens? EDL har spelat exakt samma roll i UK. I vartenda s.k. debattprogram i våra etermedier skakar eliten och deras påfåglar pk-fjädrar i låtsad indignation över högerpopulismen som växer i takt med främlingsfientligheten i Europa. En slags komedi med tragiska konsekvenser. HUBERT
13 november 2013 13:03
[Image]
Jag läser i TLS om From Tobacco Road to Route 66: The Southern
poor white in fiction, skriven av
Sylvia Jenkins Cook:
"Poor whites. In her
preface Sylvia Jenkins Cook has a list of various synonyms by which they have
been known: “lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods
tackies, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”. It
suggests not only their geographical distribution and their changing
characteristics and occupations but also the contempt in which they have been
traditionally held."
Det första som slår mig är att ingen undervisat mig om
öknamnen alternativt smeknamnen man gav dessa fattiga amerikanska vita. Det
enda jag undervisas om, dag och natt numera, är att man aldrig får lov att
använda sådana namn på folkgrupper som inte är ljusa i hyn. Och nästa tanke som
slår mig är om inte dessa namn alltid funnits i en eller annan form, om inte
mänskligheten rentav använt sig av detta gatans språk för att identifiera andra
och skapa sig en egen identitet.
Det var i januari 1977 som Walter Allen skrev i TLS om
denna bok, alltså för 36 år sedan. Jag plockar i minnet bland alla förbjudna
ord, från svartskalle till svenne, från rödtocke till paki, från musse till
lappjävel.
Jag funderar på öknamnen jag själv bar som barn, rödhårig och fräknig som jag
då var, jag funderar på vad som drabbat flera av mina vänner genom åren oavsett
var de kommit från och så minns jag söndagsskolan i Missionsförbundet i
barndomens Malmö och sången vi alltid sjöng: "Svarta, vita, bruna, gula
gör det samma har han sagt"... och så är jag tillbaka i grundtankarna.
***
Här passar det också att lägga in ett avsnitt ur mitt identitär-arbete:
Identitäre
bloggaren Oskorei ser också vad ”vänster-höger”- begreppen innebär konkret
om man vill försöka göra en begriplig analys av ett samhälle djupt präglat av
och på glid ner mot ännu brutalare klasskillnader och polarisering:
”Trots
den officiella ideologin och den relativa materiella jämlikheten är Sverige ett
klassamhälle. Detta gäller materiella faktorer som inkomst, hälsa och
arbetslöshet, men det gäller också på det symboliska planet. Det kulturella
avståndet mellan, i brist på bättre namn, arbetar- och medelklass, här
idealtypiskt representerade av ”White trash” och ”ny klass”, är i grunden inte
särskilt stort men ges av den senare gruppen en stor symbolisk betydelse. Detta
är sällan uttalat, men för den senare gruppen är de egenskaper som förknippas
med gruppen ”White trash” betydelsefulla klassmarkörer och inslag i den egna
självbilden. Den nya klassen är det som det vita slöddret inte är. Dessa egenskaper har sitt
ursprung i en äldre borgerlighet, men de har genomgått en mutation bland annat
under påverkan av å ena sidan 1968 års idéer och å den andra Youtube och
dokusåpor. Så präglas den nya klassens självbild av förmågan till
självdisciplin och ordning, men också av en uppsättning värderingar och
sentiment, vilka skiljer den från det högljudda och gränslösa patrasket.”
Här
finns en smärtpunkt i det postmoderna samhället. Genom att hänge sig åt den
egna nyrikedomen och distansera sig från alla de människor man betraktar som
vitt slödder, slipper man ens tänka på alla de nyinflyttade och väsensskilda
befolkningssegment som styrs av islam eller andra asiatiska livsideal och
moral. Oskorei har en förmåga att realistiskt betrakta förutsättningarna för en
tydligare känsla av identitet i denna epok, då just det identitetslösa får
människor – oavsett vem de är – att flyta kring i omedvetenhet och en känsla av
hemlöshet och utstötthet:
”Denna typ av kulturer
och självbilder knutna till sociala skikt är inget historiskt nytt eller nödvändigtvis
negativt, så länge det inte omöjliggör en större enhet. Den historiska
nationalismen förde exempelvis fram folkgemenskapen som ett ideal och avsåg med
detta inte nivellering utan ett mer organiskt ideal där olika skikt och
personlighetstyper förenades av solidaritet. Något liknande finner vi i den
indo-europeiska ideologin om de tre funktionerna, som heller inte förutsatte en
långtgående likhet mellan människor. Men i dagens Sverige finns det två
faktorer som gör situationen negativ. För det första fyller en negativ bild av
den egna arbetarklassen en central funktion för den nya klassens självbild.
Detta beror sannolikt på den svenska medelklassens bristande historiska och
kulturella kapital i övrigt, vilket i sin tur kan bero på att Sverige varit ett
land av bönder. Man kan inte återknyta till den egna historien, för man känner
den inte och vill heller inte känna den. I denna situation blir
”främlingsfientlighet” och ”intolerans” centrala klassmarkörer, vilka kopplas
till ett idealtypiskt ”vitt slödder” (idealtypiskt bosatt på landsbygden, bör
tilläggas i en intersektionell analys som denna, den nya klassen och alla som
vill tillhöra den är i sina självbilder urbana och kosmopolitiska).”
Det är när han å ena
sidan påpekar det som är en klassisk bild av ”obildad arbetarklass” som
”intolerant” och ”fördomsfull” som jag tror att vi närmar oss just den
verklighetsbeskrivning man måste konfronteras med. De första frågorna man då
måste ställa sig är: Vilka fördomar? Hos vem? Riktade mot vem? Och ytterst kan
man då ställa sig frågan om inte det man betraktat som fördomar är en
verklighetsuppfattning som ligger snäppet närmare sanningen än den man odlat av
politiska och ideologiska skäl.[1]
5 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
12 november 2013 05:47
Tack Marianne och välkommen till min blogg. Nu ska jag kika in hos dig.
12 november 2013 12:28
Att en högre klass föraktar en lägre är ju varken ovanligt eller onaturligt. Föraktet för SD-anhängare tycks sällan bero på egna erfarenheter av personer av detta slag, vilket antyder en "förvetenhet", ett brukande av lagervara. I och med tillkomsten av SD är det numera både tillåtet och även karriärbefrämjande att säga om SD-anhängare vad man annars i hemlighet anser om underklassen. I detta kan ligga en betydande tillfredsställelse.
12 november 2013 19:22
Sven-Ove, det är en viktig infallsvinkel du presenterar. Tack för den, jag tror du har alldeles rätt. Föraktet för den fattige lyser igenom hela vår tid. Och den fattige förväntas kanske knipa käft.
12 november 2013 19:59
Ja visst!
"Huru tackar jag icke min fiende när jag slungar mitt spjut."
Nietzsche.
Hur intill tårar av tacksamhet fyllda är inte Sahlin, Ullenhag, Expo, SDS kultur, etc av SD's själva existens?
EDL har spelat exakt samma roll i UK.
I vartenda s.k. debattprogram i våra etermedier skakar eliten och deras påfåglar pk-fjädrar i låtsad indignation över högerpopulismen som växer i takt med främlingsfientligheten i Europa.
En slags komedi med tragiska konsekvenser.
HUBERT
13 november 2013 13:03