Nu är du mer än dubbelt så gammal och beläst som jag och därför vore det förmätet av mig att inte ge dig tolkningsföreträde i synen på vad som händer i världen och samhället. Men din allt djupare pessimism på senare tid här i bloggen har jag, för att vara helt ärlig, svårt att riktigt kunna ta på allvar. Jag blir faktiskt en smula upprörd, ska jag erkänna. Du är i din fulla rätt att vara pessimist och jag menar inte att det är något ont i det i sig, och jag är som sagt inte i någon som helst position att tillrättavisa dig, men har man ändå inte någon slags mänsklig skyldighet att försöka att se möjligheterna i det som finns här och nu? Se det som en förtvivlad fråga, inte någon anklagelse.
Förlåt att jag är anonym. Mitt namn skulle hur som helst inte göra någon skillnad för vår relation eftersom jag är totalt okänd för dig.
3 september 2015 17:37
[Image]
Foto: Astrid Nydahl
Om det skulle vara tyst någonstans uppstår
panik. Någon, i rummet eller på torget eller stranden, skyndar fram till någon
apparat som kan få det att låta. Vad det än är, bara det låter. I
stadslandskapet pågår det ständiga bruset. Biltrafiken lägger själva grunden
för det. Privatlivet och privatbilismen: samma mänskliga drift. Utan bilen
stannar hjärtat. Jag tar fram en bok och läser om stadsbullret:
"Detta är alltså, har jag då alltid
tänkt, den nya oceanen. Oupphörligt, i stora skov över städernas hela bredd
kommer vågorna rullande, blir högljuddare och högljuddare, reser sig högre och
högre, bryts i ett slags frenesi när bullernivån når som högst och rinner som
brottsjöar ut över asfalten och stenarna, medan nya vågor redan brusar in från
fördämningarna vid trafikljusen. Under årens lopp har jag kommit fram till att
det är ur detta dån nu det liv uppstår som kommer efter oss och som långsamt
kommer att förgöra oss, liksom vi långsamt förgör det som fanns långt före
oss." ur: W.G. Sebald: Svindel. Känslor (Bonniers, Panache, översättning
av Ulrika Wallenström)
Det finns en aspekt av denna ocean som också
borde analyseras: den mediala. Regeln där tycks vara densamma: det gäller att
låta så mycket som möjligt, helst ofta och återkommande. Den till medierna
dragne säger sig ”debattera” när han fäktar med armarna. Han påstår sig stå
”det etablerade” emot när han i sina nya, ”alternativa” medier skriker exakt
detsamma som redan skrikits – fast den här gången så att säga tvärtom. Om han
ser att någon i text skrikit ”du kränker mig” vänder han bara på det. Om någon
skrikit ”du hotar mig” är det bara att säga ”Nej, det är du som hotar mig”.
Utvecklas vår civilisation av dessa
postmoderna påfågelsstjärtar? Kommer vi närmare ett samtal genom ”alternativa”
medier än vi var i de gamla, ”etablerade”? Förstås inte. Men vi finner nya
grupper där vi kan ingå. Vi vet inte själva vad en pöbel är, så vi går med utan
betänkligheter, ty vi föreställer oss att pöbeln alltid är de andra.
Jag upprepar gärna Sebalds ord: ”det är ur
detta dån nu det liv uppstår som kommer efter oss och som långsamt kommer att
förgöra oss, liksom vi långsamt förgör det som fanns långt före
oss.” Slutsatsen är inte skriven en sten, men kunde sammanfattas med
orden: Det föregående generationer byggt av kultur raseras nu i rask takt och
inte ens det lilla vi trampar runt i nu finns kvar för våra barnbarn. När de extrema, skrikande pöblarna
är färdiga med sitt arbete kommer den europeiska civilisationen att ha begravts under
moskéerna och politikens bönehus, och de av marscherande massor ekande stegen
som enda musik.
Det finns bara en väg till Paradiset. Den vägen är alltid beströdd
av löften från religiösa och politiska fanatiker. De står på var sin sida om
den vägen och de lovar oss än renhet och sammanhang, än sanning och demokrati. Vi bör betrakta båda sidor
med samma misstro, liksom vi måste lära oss att se att det både i ”etablerade”
medier och ”alternativa” finns det vi borde vara allra mest rädda för:
fanatismen, trosvissheten. Och i högsta grad bör vi strunta i när de fanatiska
och trosvissa sätter etiketterna ”höger”, ”vänster” eller något tredje på oss.
1 kommentar
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärNu är du mer än dubbelt så gammal och beläst som jag och därför vore det förmätet av mig att inte ge dig tolkningsföreträde i synen på vad som händer i världen och samhället. Men din allt djupare pessimism på senare tid här i bloggen har jag, för att vara helt ärlig, svårt att riktigt kunna ta på allvar. Jag blir faktiskt en smula upprörd, ska jag erkänna. Du är i din fulla rätt att vara pessimist och jag menar inte att det är något ont i det i sig, och jag är som sagt inte i någon som helst position att tillrättavisa dig, men har man ändå inte någon slags mänsklig skyldighet att försöka att se möjligheterna i det som finns här och nu? Se det som en förtvivlad fråga, inte någon anklagelse.
Förlåt att jag är anonym. Mitt namn skulle hur som helst inte göra någon skillnad för vår relation eftersom jag är totalt okänd för dig.
3 september 2015 17:37