[Image]
Sten Hagliden med hustrun Eivor
7. KNOTIGA DIKTER SOM NÅR ÄNDA IN I MÄRGEN
Sten
Hagliden (1905-1979) har en udda och alldeles egen röst i
den svenska poesin. Från början nära besläktad med det språkets och själens
desperata övertryck som fanns i Birger Sjöbergs Kriser och kransar, och kanske
inspirerad även av den knotige Gunnar Björling, han som var ömsom så sublim och
ömsom så jordiskt låg, utvecklade Sten Hagliden en ton som blev alltmer
oefterhärmligt hans egen.
Född i Örebro utbildade han sig till
lärare, som fadern före honom, och flyttade till Stockholm där han kom att bo
resten av sitt liv, tillbakadragen på ett självvalt vis. Mellan åren 1932 och
1978 hann han publicera fjorton diktsamlingar. Därtill tre urvalsvolymer, av
vilka den fylligaste heter Tillrygga
och ger en bra sammanfattning av hela hans produktion.
Få poeter, om ens någon, har formulerat så
korthuggna titlar på sina böcker. De heter sådant som Tvärträ, Bomärke, Stickspår, Rop, Livsgeråd, Utmarks, Kvällsordat. De allra tidigaste skvallrar om det utgångsläge poeten
började i: Rastgård, Bundens åtbörder, Kringrännas. I Bundens
åtbörder finns den talande dikten om Gårdvars kedja som ”rasslar genom mitt
liv, / …Blir det aldrig mer / än detta skrammel…” Andra titlar i samma samling
är Dialog med en mur, Ord vid stängsel, Åtbördernas förgäves.
Ur detta söker poeten en räddande väg,
en där den i sig själv så instängde kan se ”syftets vägvisare / belysas av min
självförglömmelses lyktor.” Att försona sig med sin instängdhet i det egna
jaget eller att försöka spränga denna begränsning, se där en kamp som pågick
och gestaltades genom hela Haglidens skrivande liv.
I Kringrännas
finns också dikten Skohorns jubel, ännu en variation på bundenhets- och
ofrihetstemat: skohornet gör sin plikt ”när foten efter kampen mot sin egen
form / dovt smackar ner / i en förnämlig läst.” Den dikten är också betecknande
för ett annat grunddrag hos Hagliden, en förkärlek för det han själv kallade
motivens styvbarn. Som få andra poeter har han sökt sig till de ”låga” ämnena
och diktat om nåldynan och färgflagan, om omvägen, gångjärnet och fotskrapan.
Och vem mer än han har skrivit om prepositioner och verbens tema, om
urinstrålen och om pubeshåren!
I de första samlingarnas knotiga och
spända dikter var inspirationen från Birger Sjöberg tydlig, inte minst i
mängden av nybildade ord: försåtssand, givmildhand, timligprats bubbelvatten,
särlingsot. Sådant tonas efter hand ner; medan knotigheten, det till själva
kärnvirket reducerade språket, hela tiden utvecklas och blir till det idiom som
är så omisskännligt eget. I dikten Slaktat, ur Karga ägor, talar han om att vräka ut innanmätet: ”hala
uttrycksslyngor och ordslamsor”, och om att flå sina floskler. Strävan är att
nå in till själva märgen, till det unika i det vanliga. Där ligger hans växande
egenart.
Vara sin formel trogen, det blir ett motto för
Haglidens bändande i språkets tvärträ. Inom den ramen kan han med tiden också
hitta avspändare tonlägen. I Till fots,
från 1955, den bästa av hans tidiga samlingar, finns naturdikter och
”allmogetavlor” från hans hemtrakter i Närke som är både dova och ljusa. Ett
avspändare språk finner man också i Klackjärn,
klockjärn från 1962, inte minst i dikter om skapandets mödor, och i Bomärke från 1965 kan man läsa den
bejakande Över hundlokorna, en av de många dikter han tillägnat hustrun Eivor:
”Glädjen svävar, / sjunker i / dikeskantens sky, // lyfter likt ett dansande /
vingljust fly, / är som den ej kan bottna / men ändå bor / i detta gungande /
vita flor.”
Nog är Hagliden sin formel trogen, när han diktar om
kantiga människoindivider och karga marker, om gråheten och lågheten och den
levandets ofrihet han aldrig förmår bryta sig ur. Han som förgäves lyssnat
efter en trosbekännelse att mumla med i bland människor har utnämnt till sin
församling: ”enbacke, karg svenskmark”. På ett beundransvärt sätt varierar han
sina få teman, och med åren djupnar de mot en växande fond av förgänglighet och
annalkande livsslut.
Grundhållningen av tvivel och skepsis
står sig, men den buttra kärleken till levandet slipper allt tydligare fram.
Denna säkerligen plågsamma klyvnad i det egna livet har Sten Hagliden tuktat
och gestaltat i en rik poetisk produktion som inte liknar någon annans.
Här följer en dikt ur samlingen Livsgeråd, 1967:
Omvägen talar
Min
asfalterade spikrake släkting,
hetsens och de
dånande hjulens vän,
föraktar alla
dröjande steg.
Jag
är en ringlare,
en tidsförstörare,
lugnet mitt väsen,
avkroken min frände.
Trampgräs snörar in
mina kanter
och vitgröe bäddar
hjulspåren.
På
knastrande sandens språk
talar jag med den
ensammes sulor.
Över enarnas hed
blir hans steg dovt
tysta
i min nötta pinnmo.
Nu
genom tallskogens susande
förnimmer jag hans
enstaka tankar.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret