[Image]Det är slut på de glada minerna och viljan att dansa nu. Men det libyska inbördeskriget avslöjar allt mer av det vi kanske anade men inte var helt säkra på. När invasionen av Irak började köpte Kaddafi sig fri från ett amerikanskt bombkrig. Ungefär så långt är allt klart. Också den begynnande flirten med Europa bryter igenom, och där kommer Tony Blair att bli en central gestalt. Han och Berlusconi kunde inte sluta le i kapp när de bjudits till Kaddafis tält. Men allt det vi får veta idag, genom brittiska Independent, är av ett annat slag. Nu står det klart att både Storbritannien och USA bistod Kaddafi. För olja och lojalitet så klart. Men att också brittiska regeringstjänstemän skrev Kaddafis tal, för att han skulle framstå som ännu mer västorienterad är ändå magstarkt. Allt avgörs ju av huruvida man tycker att man kan lita på maktens män och kvinnor. Kan man det? Om man naivt svarar ja får man finna sig i att bli blåst med jämna mellanrum. Alla västerlänningar som med religiöst tonfall hyllade den blivande presidenten i USA lär ha känt sig blåsta varje dag. Inte ens en stängning av Guantanamo lyckades han med, än mindre avsluta krigen i Irak och Afghanistan, och absolut inte bidra till en lösning av den sedan länge pågående katastrofen i Mellanöstern. Jag litar inte på en enda makthavare. Inte ens på kommunfullmäktiges ordförande här i stan. Det finns alltid ett intresse bakom deras agerande. Är det inte oljeproduktion i jätteskala så är det en kommunal angelägenhet som kan generera pengar och inflytande.
Här finns länkar till tidigare texter i bloggen om Kaddafi och Libyen.Och här finns en text om medias bevakning av inbördeskriget.
På bilden, från vänster, Zine el-Abidine Ben Ali, Tunisien, Hassan II, Marocko, Maaouya Ould Sid’Ahmed Taya, Mauritanien och Chadli Bendjedid, Algeriet med Kaddafi.