[Image]
Omslaget till Bengt Jangfeldts omistliga bok om Brodsky.
Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:
”Det
var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet
med det att göra.Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av
alltsedan dess, och allt oftare.”
Han talar också om avhoppen som upphov
till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan
slut”.
Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats
man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande
”platser” som kulturjournalist och kritiker.
Allteftersom jag
utvecklats och förändrats har dessa platser tyckts mig otillräckliga,
ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna
kvar, argumentera för förändring. Brodsky igen:
”Hur anspråkslös den
plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig,
vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig
själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man
antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra
det senare.”
Om en plats, en organisation eller en
förening också lockar till sig andra som kräver att få dela den med
mig, på de givna villkoren, utan förändring, måste jag genast lämna
den. Att stanna kvar vore att förnedra mig själv. Istället för att
ängsligt be om nya uppdrag som betalas med pengar, drar jag mig undan,
hoppar av, flyr. 2012 kan jag konstatera att jag är medlem i en enda organisation, nämligen Sveriges Författarförbund där jag blev invald på 1970-talet. Och ett enda uppdrag har jag kvar: att skriva lektörsutlåtanden för Bibliotekstjänst. Om 10 månader pensionerar jag mig! Inga fler avhopp kommer att behövas, och ändå kommer jag alltid att minnas Brodskys ord.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret