Måste få skriva om mitt livs största filmupplevelse då, Tarkovskijs Den yttersta domen om ikonmålaren Rubljev. Jag såg den på stora salongen i filmhuset, cinemateket. Upplevelsen lever fortfarande kvar, egendomligt starkt ( början av 80-talet ), för att använda en Lars Gustafsson- klingande formulering.
TJ
19 mars 2014 20:43
Anonym sa...
Bergman kallade den ett kraftprov. Ibland är Tarkovskij fantastisk som i Spegeln, ibland oerhört tråkig som i Zonen. Samma bedömning som man kan göra av Theo Angelopoulos och Antonionis alster. Bergman skriver i Laterna Magica att Antonioni dog av sin egen tråkighet. HUBERT
20 mars 2014 00:21
[Image]
Foto: Astrid Nydahl
I sin dagbok Martyrologion citerar Andrej Tarkovskij en passage hos Seneca:
"Något mer skamligt slaveri än det frivilliga finns inte."
Och vidare från Seneca:
"Du frågar vad frihet är? Att inte vara slav under vare sig omständigheterna, det ofrånkomliga eller tillfälligheten; att reducera ödet till ett steg som du själv tar. Och så snart jag förstår att jag är starkare än det, har dess makt över mig uppenbarligen brutits."
Det Seneca kallar frivilligt är kanske det vanligaste slaveriet i vår kulturkrets. Det är svårt att använda det om människor som av omständigheterna förts in i ett konkret slaveri; fysiskt, ekonomiskt, kulturellt. Religionernas slaveri är en sådan omständighet. Människohandeln - med unga flickor för prostitution eller med människor på väg från Asien eller Afrika till Europa - är ett slaveri som gör frihetsdrömmar till mardrömmar.
Hur ser det frivilliga slaveriet ut? Se på ja-sägaren! Se på undersåten! Se på valboskapen! Vi omger oss med frivilligt slaveri varje dag, på arbetsplatser, framför televisionen, i alla de Mammon-tempel som Konsumtionsprästerskapet uppför åt oss (och sig själva förstås). Det frivilliga slaveriet kräver en inre kraft så stor att den också skulle kunna spränga bojorna, både de synliga och de osynliga.
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärMåste få skriva om mitt livs största filmupplevelse då, Tarkovskijs Den yttersta domen om ikonmålaren
Rubljev. Jag såg den på stora salongen i filmhuset, cinemateket. Upplevelsen lever fortfarande kvar, egendomligt starkt ( början av 80-talet ), för att använda en Lars Gustafsson- klingande formulering.
TJ
19 mars 2014 20:43
Bergman kallade den ett kraftprov.
Ibland är Tarkovskij fantastisk som i Spegeln, ibland oerhört tråkig som i Zonen.
Samma bedömning som man kan göra av Theo Angelopoulos och Antonionis alster.
Bergman skriver i Laterna Magica att Antonioni dog av sin egen tråkighet.
HUBERT
20 mars 2014 00:21