[Image] Foto: Astrid Nydahl "Att dra undan det ena svarta förhänget efter det andra
Vända sidorna i boken av jord
Där ådrorna drar sin levnadsstig"

Så skriver Nelly Sachs i en namnlös dikt i samlingen Den store anonyme (Ersatz, översättning av Margaretha Holmqvist).

Jag läser hos henne efter att jag kommit hem från sjukhuset. Jag ser hur de svarta förhängena dras undan och öppnar avgrunder för mig. Stirrar ner i dem. Känner en isande kall vind mot ryggen. Själva döden är närvarande i det jag läser och det jag erfar. På den avdelning jag besöker varje dag ligger framför allt stroke-patienter. Jag hör hur en av männen skriker med jämna mellanrum, han verkar bortom tid och rum, han vet förmodligen inte var han befinner sig. Sköterskorna ilar med mediciner, sprutor, kaffe och näringsdrycker, öppnar och stänger dörrar, säger vänliga ord, bjuder på leenden. Och så läser jag igen, i samma bok:

"Varför denna sorgsenhet?
Detta världen-är-slut-flöde?
Varför det glänsande ljuset
i dina ögon som sammanfattar döden?"

När jag besöker min dotter pratade vi nu - för första gången på fem dygn kan hon prata igen - om vår stora saknad. Vi saknar Tobbe så att bara tårar finns kvar. I våra ögon finns ju döden, så som vi nu sett den i vår allra närmaste krets. Här hemma kan jag se allt med nykter blick. Poesin hjälper mig med orden. Nu och senare.