[Image]
Klassfoto, Malmö 1960-tal
Varje gång jag vill
blicka ner i barndomen ställs jag inför frågan om vad jag egentligen minns och
vad som är efterkonstruktioner.
I samband med att
tanken på en återträff med grundskolans klasskamrater, vårvintern 2010
presenterades, fick jag också ett klassfoto från 1967. Plötsligt gick det upp
för mig att jag inte ens kommer ihåg namnen på alla. Desto starkare minnen
framkallas däremot av de människor som stod mig nära i barndomen. Det är som om
ingen tid förflutit när jag ser dem i ögonen.
Men hur minns jag mina
föräldrar? Är minnet helt präglat av de senaste decenniernas problematik, från
det att mamma blev sjuk, dog och utplånades ur våra liv, och de år pappa blev
ensam och mina konflikter med honom återkom? Dessvärre är det nog så. Ändå vill
jag gräva fram allt det som var glädje och gemenskap, det som finns där, längre
tillbaka, i ett tidigare minnesskikt.
Jag är omgiven att det
som tydligast påminner mig om vad texter är: mitt bibliotek. Böckerna är tysta
tills jag tar fram och öppnar dem. De stör mig inte, så som musik eller nätets
information. Det enda jag hör i detta rum är väggklockans tickande. Datorn
surrar mycket tyst.
Det första jag får syn
på är pappa framför tv-apparaten. Han håller en kaffekopp i handen, ska just
föra den till läpparna när han ropar ut i köket: ”Ylva, vill du ta in en macka
till?”. När nyheterna sänds kan inget få honom att resa sig. Mamma kommer in i
vardagsrummet med några nybredda smörgåsar på ett fat till honom. Jag sitter
tyst snett bakom honom i soffan. Jag ser tv-bilderna framför mig, också
nyhetsuppläsarens ansikte i den svart-vita bilden, trots att jag inte kan
minnas hans namn (var det Olle Björklund?). Bakom tv-apparaten, en hel hörna av
rummet som tapetserats med en ljusbrun basttapet, täcks väggarna av afrikanska
souvenirer; spjut, träskulpturer, trummor.
Mina föräldrar har
aldrig varit i Afrika, men mitt minne säger mig att alla dessa föremål kommit
till vårt hem med mormor Sabinas hjälp. Hon var mer aktiv i Missionsförbundet
än mamma och föremålen hade hämtats till Norden av missionärer. Ett av dessa
har jag i mitt eget hem, ett lejonhuvud i vackert snidat, mörkt trä. Den hänger
på en vägg som en av få förbindelser bakåt i mitt liv. På fotografier från barndomen
står jag tillsammans med pappa framför denna hörna som med all säkerhet var
något som han och mamma visade med stolthet. Resten av rummet är täckt av
målningar och en större bokhylla, som förutom böcker också hyser ett stort
antal föremål från Balkan. Från tidigt 1960-tal och trettio år framåt vistades
pappa i det land som då hette Jugoslavien, mest i Dubrovnik men också i Belgrad
och på platser i Bosnien och Slovenien. Hans sista och desillusionerande resa
gjordes mitt under brinnande krig, till den kroatiska kust han älskade högt.
För hans inre fastfrusen resten av livet präglades bilden av det sönderskjutna
och plundrade barnhemmet i Korcula dit han i många år reste för att undervisa
barnen i olika konstnärliga tekniker.
Hela min uppväxt betraktade
jag bildkonst som en självklarhet. Farmor och farfars hem var prytt från golv
till tak av målningar och redan i hallen till vår lägenhet möttes man av vacker
bildkonst. En av de bilder som etsade sig fast redan i barndomen och som jag
identifierade mig starkt med var ett ansikte gjort av Max Walter Svanberg med
alla de karaktäristiska inslagen av fjärilsvingar och påfågelsmönster. Pappa
berättade ofta med stolthet att han arbetade i samma krets som imaginisterna.
Vad det innebar förstod jag inte, men jag visste att Svanberg kallades
så.
Konsten är en av de
viktiga, yttre ramarna för min barndom. En annan är tystnaden. Farfar präglade
mig med sin ständiga och ekande tystnad. Jag minns timmar hemma hos honom och
farmor på Tegelgårdsgatan då inte många ord blev sagda. De få orden stod farmor
för. Farmor och farfar är intimt förknippade med pappas enda syskon i livet,
faster Evy, och hennes enda barn, Lars-Olov. Han hade farfar som sin enda
manliga gestalt och uppfostrare, och mellan dem kom vi andra aldrig. Farfar
spelade samma roll för Lars-Olov som pappa sedan kom att spela för min
systerdotter Josefin, också hon uppvuxen utan en biologisk pappa. Tystnaden var
aldrig menad att ha en innebörd, det är jag övertygad om, och ändå kom den för
mig så starkt att förknippas med undertryckta aggressioner eller osämja som det
aldrig sattes ord på. Inte ens under pappas sista år i livet, då mina frågor
blivit alltfler, gick det egentligen att bryta den tystnad som hade med
barndom, uppväxt och familjeliv att göra. Tvärtom tror jag det plågade pappa
att jag ville veta mer om enskildheter jag länge varit frågande inför. Det
närmaste jag kom ett svar då jag förde min egen vistelse på ett vilohem för
barn på tal, var hans ord: ”Vi menade aldrig något illa”. Det förstod jag ju,
men jag hade velat förstå varför de och barnpsykiatrin fattade det
beslutet.
Det som ytligt sett
var en vår- och sommarvistelse i lantlig miljö kom för mig istället att bli ett
livslångt trauma präglat av obegripliga omständigheter och obesvarade frågor.
Jag blev säkert inte illa behandlad där, inte mer än andra barn på liknande
institutioner på den tiden. Men det fanns ett slags ordning där som hade med
straff och hotfullhet att göra, och bara det faktum att man tillbringade natten
i sovsalar och aldrig fick vara för sig själv hade säkert en avgörande
betydelse för mina minnen av huset, de anställda och omgivningarna. De var, hur
de än såg ut på ytan, hotfulla och saknade varje form av familjetrygghet för
den räddhågsne lille pojke jag var. Att skiljas från klasskamrater och syskon
var förmodligen den avgörande händelse som kom att forma vuxenlivets svårighet
att resa ensam eller att befinna sig i främmande miljöer på egen hand.
Varje gång det skett
har jag förvandlats till pojken på vilohemmet. Det blir en kombination av
skygghet och rädsla som präglar allt jag gör. Jag gömmer mig, i ett hörn, bakom
buskage, på hotellrum. Platsen jag skulle utforska och vistas på blir ett hot,
och trots att jag har stipendiepengar vågar jag inte uppsöka caféer eller
restauranger ensam. Jag smyger längs väggarna med en kasse bröd och ost jag
köpt och stänger dörren bakom mig. En hel vecka vistades jag så på ett
hotellrum i Frankrike, och såg en tennisturnering på tv medan jag åt och drack
i ensamhet. Från en annan ort flydde jag tillbaka hem efter bara fyra dagar.
Nattens demoner var den gången så intensiva att jag fruktade döden. Ingenting
annat än flykten fanns att tillgå.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret