1 – 1 av 1
Anonym Anonym sa...

Tänkte titta lite grann på fadokonserten från Lissabon, men det slutade med att jag såg hela dryga timmen av detta fadofyrverkeri som det ju var frågan om här. En riktig parad av äldre och yngre fadoartister, som du Thomas skriver. Och i publiken den portugisiska republikens president bland en rad andra dignitärer, festligt så det förslår.
Igen en gång blev intrycket för mig av denna underbara musikform hur komplext och fint sammanvävt alltsammans är:
här blandas då och nu, högt och lågt, lokalt och translokalt, Lissabon och det koloniala arvet, Sydamerika, Afrika, Atlanten på de mest förunderliga sätt. De äldre, som framför allt den magnifika Celeste Rodrigues (syster till Amália), João Braga och min personliga favorit Carlos do Carmo, gav konserten ett tidsmässigt djup och en kraft som, kan jag gott tänka mig, väcker blandade känslor hos den inkännande, krävande men kunniga publiken. När denna publik började sjunga med i refrängen till do Carmos låt (var väl från hans klassiska Um homem na cidade?) då kändes det som en bekräftelse på hur mycket denna musik (fortfarande) betyder för portugiserna och självfallet inte bara för dem. Carlos do Carmo är som jag uppfattar honom inte någon purist, kanske nog en traditionalist vad gäller fadon. Varje gång jag hör honom kommer jag att tänka på vad Frank Sinatra gjorde med The American Popular Song. Någonting liknande gäller för Carlos do Carmo i relation till fadon.
Hos Aldina Duarte hör jag saudaden, känsligheten, styrkan i framförandet, också hennes röstklang som får mig att börja tänka på Amália. Där finns en markerad retrokänsla som gör det hela än skönare. Någonting lite liknande händer när jag lyssnar på Katia Guerreiro, som tyvärr inte var med i den här konserten. Lyssnar jag på Cristina Branco är det framför allt fadons många öppningar mot andra musikformer, både jazz, brasilianskt och singer/songwriters jag tänker på.
Fado är så melankoliskt, sägs det. Visst är det det, och det innebär ju en särskild svårighet när man inte är bevandrad i portugisiska. Men man kan känna känslan i sången och musiken ändå, tror jag. Och samtidigt är ju denna musik så ofta så lekande lätt och elegant, så rörlig och rytmisk, vilket framhävdes speciellt av Custódio Castelo på dennes portugisiska gitarr, en underbar artist som för mig blev en av konsertens stora behållningar. Tack, Thomas, för att du la ut detta på din blogg, hoppas fler upptäcker denna unika, förunderliga musiks kvaliteter, den är verkligen ett livselixir också här uppe i den kalla Nord.

Sven-Erik Klinkmann

9 februari 2012 15:04

Du kan använda vissa HTML-taggar, t.ex. <b>, <i>, <a>

Kommentargranskningen har aktiverats. Alla kommentarer måste godkännas av bloggskribenten.

När du skickat din kommentar kommer vi att be dig logga in igen.