[Image]
Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare,
ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som
förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var
Galärdagbok som fällde avgörandet.
Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009)
finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har
dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra
människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar
jag:
”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude
möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret
möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk
men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi
tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver
inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt
talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på
samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla
lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte
bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt
negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och
förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att
han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan
ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism,
samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att
flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta
sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner
ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt
hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”
Den nya volymen, Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars
2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag. Om man skulle
försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i
den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande
ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed
beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit
fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till
landet för att kunna arbeta i frihet och frid.
Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är
kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude
i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en
bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika
grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som
anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen,
genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande
männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de
själva kan bära den fruktade genen.
Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade
orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för
attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I
en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades
översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:
”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade
mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag
inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka
bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en
riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är
mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk
som står till vänster.”
Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin
Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga
nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1
augusti 2001 skriver han:
”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst
dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har
varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar
dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad
på annat håll – man hatar dig därför att du är.”
Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska
förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås
inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis.
Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den
framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå
är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han
flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som
naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens
”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.
Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till
skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom
skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i
pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och
ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på
pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och
jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”
I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och
det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste
tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så
skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till
min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”
Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i
dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”,
utan värre än så, om
”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det
förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri
som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga
framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider
ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör
mig.”
Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.
I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att
”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag
det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid
horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”
Också när man vet att Imre Kertész idag är svårt sjuk kan man konstatera
att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett
nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom
lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det
med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret