En intressant observation som jag minns från boken är att borgerligheten, och de konstnärer som med mer eller mindre motbjudande medel försöker håna borgarna, faktiskt lever i en sorts symbios. Borgarna gillar att bli hånade och få något att förfasa sig över ett tag, tills nästa konstnärliga geni kommer med något ännu värre som man kan förfasa sig över.
4 juli 2013 20:26
Lasse O sa...
Det förvånar mig att vi som bor i Finland kommer så billigt undan i den svenska debatten sådan den nu är. Det är som om Finland inte riktigt räknas från svensk horisont och att vi alltså ostört kan bedriva en konsekvent och stram migrationspolitik, hålla ett gott försvar och vara toleranta även mot besynnerliga åsikter, t ex grundfinnarnas. Danmark däremot, skärskådas med lupp i syfte att hitta något främlingsfientligt. Slutsatsen kan bara bli att många svenskar lider av Danmarkskomplex samtidigt som de inte vet ett dyft om sitt östra grannland. Svenskar kan vara ganska inskränkta och etnocentriska.
Björn och Lasse, verkligen roligt att läsa era kommentarer samtidigt. Jag tror ni har rätt båda två, du Björn när det gäller hånets kittlingseffekt och du Lasse när det gäller rikssvenskens totala okunnighet om Finland (jag skulle gå ett steg längre och säga att ditt land - både det finsk- och det svenskspråkiga - inte ens existerar i svenskens medvetande). Ack, så sorgligt och så komiskt allt ter sig (om man inte bestämt sig för att ta det på allvar).
Svenskens Danmarkskomplex är ytterst märkligt. Jag har ju som Malmöpåg umgåtts med DK i hela mitt liv, i 25 år bevakat landets kulturliv för en Malmötidning, och ändå blir jag bemött som en främling i Köpenhamn och som en "rasist" i Kristianstad när jag pekar på att vi har något att lära av danskarna.
Man tar med sig mycket oförklarligt när man väl ligger under några meter jord. Först nu förstår jag det. Och strävar inte efter så mycket mer förståelse.
Kul kommentarer. Skulle tippa att Danmark i rikssvenskens ögon (om en sån finns) redan är den så farliga Kontintenten. Finland däremot är i stort sett Ryssland. Och farligt på sitt vis, men inte smittsamt.
En god vän som är dominikan bekräftar dessutom bilden. I Danmark finns en blomstrande närvaro, i Sverige några stycken i Lund och ännu några i Stockholm. I Finland finns en eller två och de sticker alltid. Liksom myggorna.
I Norden har Sverige en sorts märklig plats mellan Ryssland och tajgan, Sibirien, det väglösa och bottenlöst supande, och Danmark, det vindlande, kultiverade och mer modest supande.
Karin, du är verkligen skarp ikväll. Så som du beskriver det tror jag att det är. Man sade ju en gång i tiden att Asien började öster om Malmö, så du hakar i en fin svensk/dansk tradition.
Summa summarum: Danmark = kontinenten. Finland = den ryska tajgan.
Man tar en djupt andetag och godtar sin geografiska belägenhet.
4 juli 2013 23:22
[Image]
Bakgård på Istedgade i København. Foto: A.N.
Minst en gång om dagen - digitalt, analogt eller fysiskt - är det någon som viskar i mitt öra, håller upp
små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min
blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark,
Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig.
Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet,
Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller
Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga
problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt
kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men
ändå).
Av just den anledning ska jag be att få återkomma till
Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta
citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten. De två har varsitt i
högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det
filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio
är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå,
eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här
alltså recensionen av deras kritik:
Kritik av den negativa uppbyggligheten
Alla
kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger
Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit
"Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och
lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med
poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte
bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om
ärendet.
Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en
negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att
negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av
konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den
socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en
folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga
uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen",
med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.
Allt
detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och
ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i
Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt
pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett
exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med
innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla
fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin
"experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska
fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla
det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara
ett "socialt experiment".
[Image]
Helligaandskirken i København. Foto: A. N.
Hur länge då? När kan experimentstadiet
sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering
därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses
som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som
"experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete
kan sägas vara experiment.
Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper
problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta
sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar.
Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i
den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av
denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för
kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som
förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud
profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar
Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det
jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken
på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara
ofullkomligt, säger Thomsen.
Vad har det med kritik av
negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att
negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent
principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en
"sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp
till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den
kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig
till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin,
för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till
orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat
samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt
och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han
betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara
konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik
och ideologi".
När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många
och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande
är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska,
moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i
Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning. Denna recension bygger på den svenska utgåvan: Kritik av den negativa uppbyggligheten (Ruin förlag, översättning av Staffan Vahlqvist).
*
Ett
litet ps: Alla de goda människor som kallar Danmark rasistiskt har
förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation,
att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta.
Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende
med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i
munnen.
5 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärEn intressant observation som jag minns från boken är att borgerligheten, och de konstnärer som med mer eller mindre motbjudande medel försöker håna borgarna, faktiskt lever i en sorts symbios. Borgarna gillar att bli hånade och få något att förfasa sig över ett tag, tills nästa konstnärliga geni kommer med något ännu värre som man kan förfasa sig över.
4 juli 2013 20:26
Det förvånar mig att vi som bor i Finland kommer så billigt undan i den svenska debatten sådan den nu är. Det är som om Finland inte riktigt räknas från svensk horisont och att vi alltså ostört kan bedriva en konsekvent och stram migrationspolitik, hålla ett gott försvar och vara toleranta även mot besynnerliga åsikter, t ex grundfinnarnas.
Danmark däremot, skärskådas med lupp i syfte att hitta något främlingsfientligt.
Slutsatsen kan bara bli att många svenskar lider av Danmarkskomplex samtidigt som de inte vet ett dyft om sitt östra grannland.
Svenskar kan vara ganska inskränkta och etnocentriska.
4 juli 2013 21:27
Björn och Lasse, verkligen roligt att läsa era kommentarer samtidigt. Jag tror ni har rätt båda två, du Björn när det gäller hånets kittlingseffekt och du Lasse när det gäller rikssvenskens totala okunnighet om Finland (jag skulle gå ett steg längre och säga att ditt land - både det finsk- och det svenskspråkiga - inte ens existerar i svenskens medvetande). Ack, så sorgligt och så komiskt allt ter sig (om man inte bestämt sig för att ta det på allvar).
Svenskens Danmarkskomplex är ytterst märkligt. Jag har ju som Malmöpåg umgåtts med DK i hela mitt liv, i 25 år bevakat landets kulturliv för en Malmötidning, och ändå blir jag bemött som en främling i Köpenhamn och som en "rasist" i Kristianstad när jag pekar på att vi har något att lära av danskarna.
Man tar med sig mycket oförklarligt när man väl ligger under några meter jord. Först nu förstår jag det. Och strävar inte efter så mycket mer förståelse.
4 juli 2013 21:40
Kul kommentarer. Skulle tippa att Danmark i rikssvenskens ögon (om en sån finns) redan är den så farliga Kontintenten. Finland däremot är i stort sett Ryssland. Och farligt på sitt vis, men inte smittsamt.
En god vän som är dominikan bekräftar dessutom bilden. I Danmark finns en blomstrande närvaro, i Sverige några stycken i Lund och ännu några i Stockholm. I Finland finns en eller två och de sticker alltid. Liksom myggorna.
I Norden har Sverige en sorts märklig plats mellan Ryssland och tajgan, Sibirien, det väglösa och bottenlöst supande, och Danmark, det vindlande, kultiverade och mer modest supande.
I all hast, med ursäkt om generaliseringar,
4 juli 2013 22:13
Karin, du är verkligen skarp ikväll. Så som du beskriver det tror jag att det är. Man sade ju en gång i tiden att Asien började öster om Malmö, så du hakar i en fin svensk/dansk tradition.
Summa summarum: Danmark = kontinenten. Finland = den ryska tajgan.
Man tar en djupt andetag och godtar sin geografiska belägenhet.
4 juli 2013 23:22