[Image]Nicole
Krauss roman Det stora huset intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord
som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens
olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en
enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern
berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är
själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt
byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska
tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är
ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för
hennes intresse. Så här har hon berättat om titeln och begreppet Det stora huset:
”Det
stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört
vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så
menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får
glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att
det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan
försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen
om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så
i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir
judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan
ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle
börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en
uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker
Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”
Det
är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning
behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest,
London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum
för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som
lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans
dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter.
Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof
till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.
Krauss
sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer,
nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora
amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss
skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära
strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok
för sommarens lustläsning skulle det vara denna.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret