Usch, vad jag känner igen mig. Min radio är också tyst. Inte ens P1 som jag förr uppskattade går att avlyssna. Någonting har hänt som J. Heller skrev.
Solidaritet som tangeras i din skrivning existerar idag inte riktigt på riktigt. Själv har jag döpt om ordet till det som det egentligen innebär nuförtiden — egosolidaritet. Så här: jag är solidarisk med dig om du tycker som jag, annars — fuck off!
I ett annat inlägg skriver du om påtvingad flytt. Sånt är, som det heter numera, skit. Låt min medkänsla komma dig till del.
[Image]
Södra Öland. Foto: Astrid Nydahl
Vi lever i en pladdermonarki. Varje mänsklig ansamling
ägnar sig åt pladdret. Där inte tystnad råder hörs den strida strömmen av
plattheter som oftast refererar det senaste dygnets väderlek, resultatet av
någon infantil tv-tävling eller obegåvade kommentarer och ryggmärgsreflexer
kring världens pågående katastrof.
Varje gång jag varit inne i centrum för att hämta mediciner eller göra mig
något ärende har jag flytt hem igen med nästa buss. Det är en fysisk omöjlighet
att befinna sig i den massa som varje dag präglar stadens centrum. Jag förstår
alltmer vad Adorno menade med att "det sällskapliga småpratet bidrar bara
till att fördjupa tystnaden". Detta småprat möter man överallt och alltid.
Pladdret över kaffet, pladdret över ingenting.
Inte ens radio går det längre att lyssna till, varje program tycks ockuperat av
pladdret - och däremellan av jinglar som leder tankarna till något pubertalt
diskotek. Radion är avstängd. Musiken rör mig inte längre. Vid något sällsynt
tillfälle spelar jag en jazz- eller fado-skiva, något av Bach, Händel eller Purcell. Annars
föredrar jag numera tystnaden. Pladdermonarkin smittar oss med dumhet. Vi blir
fän redan då vi står i matbutikens kassakö och stirrar på veckotidningarnas
allt mer fördummande rubriker om celebriteternas liv.
Adorno hade mycket att säga om det: "Redan det tillfälliga samspråket med
en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans
påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen
tanke är immun mot sitt meddelelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel
ställe och i ett falskt samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från
varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick
in."
Hade Adorno levt idag hade han häpnat över hur hans prognoser alltmer
besannats. Vem går frivilligt på bio idag, och sitter bredvid ungdomar som
ägnar sig åt allt annat än filmen? Vem utstår mobiltelefonernas ständiga
plingande i salongen, eller ens ljuden från de gigantiska godispåsarna? Vem
försöker samtala på ett tåg eller i en buss utan att hamna i just pladdret?
Adornos slutsats gör jag till min egen: "För den intellektuelle är
obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt
medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är
bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga.
Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."
2 kommentarer
Stäng det här fönstret Hoppa till kommentarsformulärUsch, vad jag känner igen mig. Min radio är också tyst. Inte ens P1 som jag förr uppskattade går att avlyssna. Någonting har hänt som J. Heller skrev.
Solidaritet som tangeras i din skrivning existerar idag inte riktigt på riktigt. Själv har jag döpt om ordet till det som det egentligen innebär nuförtiden — egosolidaritet. Så här: jag är solidarisk med dig om du tycker som jag, annars — fuck off!
I ett annat inlägg skriver du om påtvingad flytt. Sånt är, som det heter numera, skit. Låt min medkänsla komma dig till del.
31 augusti 2016 09:51
Alltid så bra
1 september 2016 19:26