[Image]Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).
I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket
heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om
på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre
karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring
nazisternas stora förbrytelse.
Kertész menar att Auschwitz "har
en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig
struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i
minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste
beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider
långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".
Kopplat
till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den
kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två
totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att
präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.
I
sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge
författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är
viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som
färdigt – det måste formuleras om och om igen.
Därmed ansluter
han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en
författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer
till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat,
omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten,
går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att
te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma
andetag.
*
Kan man
skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var
omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk
stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan
skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter
handlar om musik.
Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi,
som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren
på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste
vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren
2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till
att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i
tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det
egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."
Alltså är
denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man
Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och
boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är
verkligt och vad som är fiktivt.
Verklighetens Auschwitz är trots
allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för
att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han
tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen,
sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.
Efter hitlerismen
hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir
han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot
makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på:
erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar
diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli
erkänd…".
Utifrån detta skulle han leva i ett system som med
olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara
marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system.
Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi
"börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss
snart vid ämnet mord.
Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett
vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta
europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord
och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för
Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser".
I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och
att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av
högcivilisation och barbari som parallella skeenden.
Inga kommentarer ännu.
Stäng det här fönstret